Kortprosa
Spår i snön
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad fredag, 12 november 2010 09:00
- Skriven av Yvonne Kristensson
- Träffar: 275
Vi traskade framåt i samlad tropp, jag och gubben, och ungarna ivrigt tjattrande en bit bakom oss. Klockan var inte mer än fem på eftermiddagen. Men mörkret hade redan svept sin dunkla mantel runt dagen. Våra reflexer glimmade då och då i skenet från bilarnas strålkastare. Luften var kall och varje andetag for ut som en rökpuff ur våra munnar. Vi var på väg till kyrkogården för att tända ljus på gravarna hos våra älskade denna kalla Alla Helgons Afton.
Barnen hade gjort små kransar av grankvistar och kottar och röda band. Vi hade också med oss små änglar som vi skulle sätta vid gravstenarna. Vår yngste son tyckte att det var en bra idé för då kunde man viska små meddelanden i änglarnas öron. Och sedan på natten så flög de upp till himlen och talade om vad man hade sagt. Hade man sedan en gräslig tur så kunde det ju vara så att om man böjde sig ner och lyssnade noga, kanske änglarna hade något meddelande tillbaka att delge ett nyfiket öra.
När vi öppnade grindarna till kyrkogården så gnisslade de lite motvilligt. Som om de tvingats att gå upp och öppna när de just gått och lagt sig för natten. Hela kyrkogården var full av tända ljus. En del flämtade av syrebrist i sina lyktor och andra lyste klart och stilla. Men kyrkogården verkade välkomna oss med öppna armar och värmen och ljusen gav en sällsam känsla av trivsel. Det var bara lukten av hembakta bullar som saknades.
Vi tände våra ljus och la dit blommorna. Och de små änglarna, som tycktes krypa ihop och kura skymning jämte varandra. De såg ut som om de redan nu viskade hemlisar till varandra som inte vi med våra jordiska öron kunde höra. Stjärnorna på himlen verkade vara oräkneliga till antalet och glimmade hoppfullt åt varandra med sitt hemliga språk. Hela kyrkogården andades frid och samhörighet. Jag tyckte mig nästan känna närheten av de bortgångna själarna. Deras osynliga närvaro värmde dolda skrymslen i mitt inre, gjorde mig glad och lite yr. Att döda människor hade förmågan att förmedla så levande känslor gjorde mig lite överraskad, men jag accepterade det utan att tveka ett ögonblick. Jag såg i ögonvrån att vår yngste son böjde sig fram och viskade något i den ena ängelns öra och jag log lite smått för mig själv. Barn har en förunderlig förmåga att helt självklart tro på saker utan att kräva bevis som vi vuxna så ofta gör.
När vi tänt ljusen och smyckat klart lämnade vi kyrkogården. Grinden stängde ute oss med ett dovt klickande ljud. Vi gick hemåt i kvällen och känslan av djup frid dröjde sig kvar i mitt sinne. Gjorde att jag kände mig som jag blev buren i en korg med bomull. Allting var mjukt och varmt och skönt och ombonat. När vi kom hem värmde vi glögg på spisen och åt av lussekatterna som jag hade bakat häromdagen. Vi tände stearinljus inne också. Och den där lite magiska känslan dröjde sig kvar inne i huset. Senare på kvällen tände vi också ett par ljus ute i trädgården där vi tidigare i år begravt våra katter. De hade varit högt älskade av oss alla. Den ena katten hade alltid sovit i lillpojkens säng. Han saknade fortfarande hennes mjuka spinnande på kvällarna när han skulle sova. De hade varit oskiljaktiga och ibland vaknade jag på nätterna av att han i sömnen ropade hennes namn.
Nästa morgon vaknade jag av att lillpojken stormade in i sovrummet med kinderna blossande av kyla och upphetsning. Han ville visa något. Och jag måste komma genast, för det var viktigt! Yrvaken kravlade jag mig ur sängvärmen, trasslade på mig lite kläder och följde efter ut i trädgården bort till katternas gravplats. Från den lilla stenen ledde små kattspår i den nyfallna snön bort mot huset och de tog slut under lillpojkens fönster… Hela hans lilla ansikte strålade mot mig när han triumferande sa: ”Jag sa ju det till dig, mamma. Att om man viskar i änglarnas öron, så säger de det till dem i himlen. Jag frågade om inte Kajsa kunde få komma och sova hos mig i natt. Och det gjorde hon, ser du inte spåren? Och det är avtryck i sängen efter henne också, vid mina fötter.”
Jag tittade förundrat på de små tassavtrycken i snön som började vid stenen och ledde till fönstret. Det kunde ju bara inte vara möjligt, eller kunde det…
© Yvonne Kristensson
Kommentarer
Annmarie
Idén bra grund för en spännande barnsaga. "Spåren förskräcker". Best rgds // Lennart
RSS-flöde för kommentarer på denna post