Kortprosa
Som en stor gul boll
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad onsdag, 31 januari 2007 02:00
- Skriven av Ulla Berglund
- Träffar: 6557
Som en stor gul boll
Hon satt med ett fullständigt tomt block framför sig. Fullständigt tomt kändes det också inom henne. Hon förbannade solen, som just idag lyste från en klarblå försommarhimmel. Just idag, när hon ville ha regn.
Regn och grå himmel skulle passa perfekt. Tårarna brände bakom ögonlocken, men ville inte komma fram.
Det luktade kattkiss på altanen. Hon som i vanliga fall älskade katter förbannade just då den osynliga katt som varit där.
Alltså: Allting var pest och pina. Svart och tyst. Ändå snurrade, ja, virvlade en massa fragmentariska, osammanhängande tankar, nej bilder, nej atomstora scener i hennes huvud.
Det här är ju för banalt! Hur många kvinnor i övre medelåldern har inte varit och är i den här situationen i sina liv? Och ändå. Nu handlar det om henne. Ja, just hon, som befinner sig här idag, på en altan som luktar kattpiss och med solen, som en stor gul boll lysande över sig.
Är det så banalt? Nej. När allt blir personligt och kommer nära blir det verklighet. Banalt är ett ord som då överhuvudtaget inte existerar.
Banalt eller inte. Nu har hon hamnat här. Tillståndet är för närvarande ganska förvirrande. Göra någonting åt det eller blunda och låtsas som om inget hade hänt. Det hade ju faktiskt inte hänt något heller. Huset stod kvar, mannen kom hem varje dag, ungarna mådde bra och det första barnbarnet var på väg. Hon hade just fått höjd lön. Ganska mycket. Det måste ju betyda att arbetsgivaren gillade det hon gjorde.
Också solen! Denna underbara som värmde henne och gjorde så att hon blev läckert brun. Figuren var inte så pjåkig. Med lite färg skulle hon nog våga använda bikinin den här sommaren också. Ändå önskade hon just nu bara regn, regn, regn. Gärna lite åska och en och annan stormby också för den delen.
Det gick inte att få ner något vettigt på pappret. Hon hade ju lovat att få klar artikeln om ”Psykisk hälsa och välbefinnande” till i morgon. Hon hade skrivit hundratals artiklar och debattinlägg om detta och liknande ämnen. Artiklar som hade lästs och diskuterats i olika forum där ”experter” på området talat om för henne hur klarsynt och mänskligt hon behandlade ämnet. Men nu. Nej…
En djup suck undslapp henne samtidigt som de där scenerna i huvudet försvann för att ersättas av vardagstankar.
”Hänger jag tvätten nu så torkar Jans träningsoverall till i eftermiddag, och han kan ha den på träningen.”
”Om jag bakar brödet idag, så kan jag stoppa det i frysen till knytkalaset på lördag.”
”Imorgon åker jag in till stan och köper det där vinet som Kaj och Lena tyckte var så gott.”
”Skulle vilja ringa dottern i Sundsvall och höra hur det är med “magen”. Nej förresten.
Jag kanske stör. Jag väntar, så kanske de ringer själv.”
”Är sugen på att klippa mej så där kort nu till sommaren. Jag tror jag ringer frissan och hör om hon har tid före lördag… eller… Nej jag väntar. Magnus gillar ju mej med långt hår.”
Hon reste sig tvärt. Plockade fram ingredienserna till bröddegen, samtidigt som hon tittade sig i spegeln och med ett desperat ryck satte upp det långa håret i en stram knut i nacken. Slog på radions P3 som skvalade ut en av dessa Hjärta och smärta- och Ta mej som jag är- låtar. Rusade ner i källaren för att hämta upp tvätten och försökte komma ihåg vad det där förbaskade vinet nu hette igen.
Fortfarande lyste solen. Som en stor gul boll fanns den där på himlen utanför köksfönstret.
Som en stor gul boll…
Som en stor gul boll…
Men häng tvätten då för fan. Baka det där brödet… men jag måste nog ta en cigarett först…
Jag skiter i vad det var för vin …
Köper det gamla vanliga…
Dom får väl ringa om dom vill…
Nu klipper jag mej själv snart…
Hon stannade på tredje trappsteget i källartrappan. Sjönk ner med tvätthögen i famnen, kände hur pulsen susade i öronen och blundade. Nu måste det hända något. Snälla Gud om du finns, gör något, visa mig ett tecken. Gör något nu!
Hon satt där, blundande och lutade ansiktet mot den blöta tvätten .
Skulle dom sakna mej om jag dog nu? Javisst det är klart dom skulle. Men hur mycket och hur länge? Vad hos mig skulle dom sakna? Vilka minnen skulle stanna kvar? Var det de bra eller de dåliga? Förmodligen de bra. Man kan ju i rimlighetens namn inte skända en död människa med att komma ihåg de dåliga!
Skulle Magnus hitta någon ny? Skulle mina barn berätta för sina barn att de en gång hade en mormor som dog innan de föddes därför att hon inte orkade leva längre? Och vad skulle de svara på frågan om varför hon inte orkade leva längre?
Hur skulle dom kunna svara när hon själv inte visste svaret? Det enda hon visste var att allt bara var förvirrande just nu, här i källartrappan på tredje trappsteget. Känslan av att allt som går att uppleva hade upplevts, gjorde sig påmind igen för femtielfte gången. Det som kom nu, var bara en upprepning av det förflutna. Alla ord var förbrukade, alla handlingar gjorda.
Hon njöt av att mana fram bilder från sin egen begravning. Musiken hade hon valt själv: Air av Bach. Sentimentalt och bra . Då grät dom. Sedan också Bob Hunds” Jag rear ut min själ” eller varför inte något med Iron Maiden? Morsan hängde med lite i alla fall, skulle dom tänka.
Nej, förresten. Dom får ordna det där med begravningen bäst tusan dom vill. Dom kanske i alla fall ändrar musik
Hon ryckte till av att ytterdörren öppnades. ”Hej älskling. Jag är hemma nu. Hur har du haft det idag då? Jag tar en öl och sätter mig på altanen en stund. Det är ju så jäkla fint väder.”
Hon reste sig, tog bort gummisnodden i nacken och släppte ut det långa håret och gick sakta upp för källartrappan. Hon kramade tvätthögen hårt i famnen när hon passerade sin man, som just slagit upp dagens tidning och öppnat den första ölburken.
“Maten är snart klar. Jag ska bara hänga tvätten först. Och du förresten, vad hette det där vinet, som Kaj och Lena tyckte var så gott? Hoppas Sanna ringer i kväll. Jag är nyfiken på hur hon mår. Räcker det om vi tar med oss två limpor på lördag tror du?”
När potatisen kokade på spisen stod hon vid bordet och knådade frenetiskt degen till brödet. Det behövdes inget salt idag. Tårarna som en efter en rann nerför hennes kinder hamnade i degbunken och räckte mer än väl till för att krydda degen. Hon lyfte blicken och tittade ut genom köksfönstret.
Som en stor gul boll...
Publicerad på gamla SkrivarSidan 2006
Kommentarer
RSS-flöde för kommentarer på denna post