Noveller
Sofias biologiska mor, del 7
- Detaljer
- Kategori: Noveller
- Publicerad onsdag, 09 januari 2008 10:33
- Skriven av Ingbritt Wik
- Träffar: 1397
Sofias biologiska mor, del 7
Resumé: Sofia är adopterad av sina biologiska morföräldrar. Anledningen till detta har aldrig Sofia funderat över. Nu är hon vuxen och står i begrepp att gifta sig. Nu vill hon veta allt in i minsta detalj! Mor Hanna som är änka upplever det svårt att prata om allt som fortfarande känns som öppna sår. Hon inser dock att Sofia har rätt att få veta. Det blir en lång berättelse med många
Där blev stilen så dålig, att den var omöjlig att tyda. Därför vände Sofia blad utan att försöka tyda mer av skriften. Där låg några gulnade tidningsurklipp. Överskrifterna verkade drastiska.
”Gravid kvinna spårlöst försvunnen!” och ”Polis, hemvärn och frivilliga söker efter den försvunna kvinnan.”
Sist bland alla urklippen fann hon en upprörande rubrik. Det stod: ”HUNDPATRULL fann den gravida kvinnan medvetslös ute på Ulvåsmossen, cirka tre mil från den plats där hon försvann”.
Neej – neeej – nej! skrek Sofia och störtade gråtande ner till mor Hanna med urklippen i handen. Hon kastade sig om halsen på henne och skakade av grät och snörvlade fram:
– Berätta, berätta, hickade hon fram mellan snyftningarna som nästan tog andan ifrån henne. Jag ser inte att läsa för mina tårars skull. Var det där ute på mossen som mamma dog? Hur kan jag då finnas? Berätta fort, nu med det samma, du som redan vet alltihop! skrek Sofia helt hysteriskt.
– Lugna dig, lilla barn. Vi skulle givetvis ha suttit gemensamt och gått igenom det där. Jag kom inte ihåg att tidningsurklippen låg där. Oh – nej! Jag tog för givet att slutet… Det värsta av allt… Det skulle givetvis jag berätta för dig så skonsamt som möjligt! Det har jag tänkt hela tiden, lilla Sofia. – Förlåt mig, älskade barn! bad Hanna, som själv börjat gråta. Kom och sätt dig så ska jag försöka förklara.
– Jag fattar inte, hickade Sofia.
– I stora drag, så kan man säga att Ninni frös ihjäl. Hela sanningen är det nog inte. Ninni hade gått ner sig halvt om halvt i ett gungfly och fått vatten och slam i lungorna. Detta ledde till en svår lunginflammation. Varför Ninni var medvetslös, vet jag inte riktigt. Hon hade trots allt andats så pass mycket att barnen åtminstone inte led av syrebrist.
– Barnen?! skrek Sofia, med tårarna rinnande utför kinderna.
– Ja, ni var faktiskt två, förstår du. Men lilla Moa dog efter bara ett dygn. De hämtade Ninni med helikopter och tog henne till Karlstads lasarett. Där gjorde de omedelbart kejsarsnitt och plockade ut er. Ninnis liv stod däremot inte att rädda. Hon var alldeles för svag. Hon hade blivit för kraftigt nerkyld och den svåra lunginflammationen gjorde att hon var räddningslöst förlorad.
Sofia grät som ett litet barn. Fastän hon aldrig hade sett sin biologiska mor eller lilla Moa så saknade hon dem alldeles väldigt i alla fall. Det kände hon.
– Lilla Sofia! Jag ville egentligen bespara dig detta, sa Hanna och lade armarna om flickan. Jag har tigit i 25 år, inte bara för att bespara dig detta hemska elände. Utan också för att det har varit alldeles för svårt för mig själv att tala om. Ninni var ju mitt barn, precis som du är mitt barn nu. Så du förstår så fruktansvärt allt detta har varit för mig att bära genom alla år. Jag har så innerligt önskat att du aldrig skulle behöva komma ens så mycket som i närheten av denna vedervärdiga smärta som vetskapen om din biologiska mors död framkallar. Därför har jag önskat av hela mitt hjärta att du aldrig skulle få minsta aning om ditt biologiska ursprung. Jag har inte haft rätt att hemlighålla detta för dig i all evighet. Fast nu ser jag att hur jag än har gjort, så har jag gjort fel emot dig, Sofia. Förlåt, snyftade Hanna.
Både Sofia och Hanna fick lov att ta rast och gråta färdigt innan de kunde fortsätta att tala med varandra.
– Pappa Gary då? undrade en förgråten Sofia. Hur tog han det? Vilken typ den där Gary var! utbrast Sofia förtvivlat
– Det må så vara att man inte kan förneka det faktumet, men han ägde även mer mod än de flesta skulle ha gjort i en likadan situation, svarade Hanna.
