Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 25 november 2009 14:00

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 895

Snön vräker ner

Snön vräker ner. Tidelipom. Allt mer ju mer. Tidelipom. Och de vackra vita kristallerna landar på marken och blir till äckligt slask som böter ned dina skor. Och vattnet läcker in och dränker dina strumpor och dina fötter och när du tar av dig strumporna är tårna blå och kylskåpskalla.

Det är snart lucia och det är skolans årliga basketturnering. Men du ska prata med kuratorn och slipper vara med. Tur det. Då slipper du alla bollar som verkar ha dig som måltavla, och du slipper alla blickar, och den fruktansvärda känslan av misslyckande som alltid kommer när du inte klarar av något. Du hatar alla bollsporter, men att skolka vore otänkbart, för du är inte en sån som skolkar. Du är en mönsterelev, en pluggis, ordentlig och ordningsam. Du vill alltid göra ditt bästa men när du tvingas vara med och spela basket eller fotboll eller något annat som inkluderar en boll så vägrar din kropp att röra sig och du blir stående vid kanten och det gör dig inget att ingen ser dig.

Du sitter på fönsterbrädan i korridoren, ovanför värmeelementet för att värma dig. Händerna som du sitter på blir röda och täckta av mönster från tröjan men det struntar du i. En ensam liten snöfläck smälter på det smutsiga golvet. Du är helt ensam i korridoren, ensam på riktigt och du behöver inte låtsas att du är en i gänget för det finns inget gäng i närheten. Du väntar på att klockan ska bli tre då du ska gå in på kuratorns rum. Det är första gången och du är glad att ingen ser dig gå in. Kanske kommer det gå bra att prata. Det är alltid lättare att prata med vuxna för de har inga hemliga regler och koder som måste följas, regler som du aldrig lärt dig och inte förstår. Barnsliga regler som avslöjar att du är annorlunda och utanför.

När du går ut ur kuratorns rum har en nervositetsknut lösts upp, men en gråtknut har knutits och tagit dess plats. För när han satte ord på allt så blev det liksom verkligt och verkligheten gör så ont. Det är lättare att ignorera om inga ord finns. Knuten skaver och du kramar lappen i fickan och tänker att du vill inte gå dit igen, men du vet att du kommer göra det för du är en mönsterelev, en pluggis, ordentlig och ordningsam.  

Du går i sjuan och du kommer inte behöva lägga några pengar på julklappsbyten i år. Då kan du köpa en bok till dig själv istället, eller en tröja, eller något annat, eller ingenting alls. Du är tretton år och plågsamt medveten om hur misslyckad du är. Hur ensam du är. Hur annorlunda. Hur fel. Och du undrar varför det blev just du. Du önskar att du inte fanns, att jorden kunde sluka dig, att du kunde dö i en bilolycka. Du önskar att din begravning skulle fylla kyrkan med tårögda människor och att de skulle ångra sig och förstå att de inte varit snälla och sakna dig. Du önskar att det var natt och att alla kunde sova, då skulle du inte vara utanför. Du önskar att det var julaftonsnatt och att endast tomten var vaken.      

© Anna Nygren