Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 29 april 2010 09:00

Skriven av Ethel Hedström

Träffar: 434

Snön smälter alltid

Det är något med hennes utseende. Hennes ljusa tunna stripiga hår, smala kropp och ringa längd. Min utstrålning, tänker hon. Något med hennes ljusblå ögons skörhet. Varför skulle de annars bete sig som de gör? Så många som omedelbart måste ta hand om henne. Är så säkra på att hon är både oklok och osjälvständig. Nu har hon fattat. Den osynliga auran runt hennes kropp gör att de hon möter känner sig tvungna att ta hand om henne. Eller åtminstone bestämma hur och vad hon ska säga. Hur hon ska formulera sig. De kan nästan inte hålla sig. Vill helst säga: Jag följer med dig. Talar för dig. Jag går framför dig och banar väg.

Lisa har börjat se det som ett angrepp på hennes själ och kropp. Hon är beredd på attack. I sin fantasi är hon klädd i en vid och vit karatedräkt, breda korta byxor. Med svart bälte runt midjan, intar hon en position med högra foten snett framför den vänstra, mjuka flexibla knän, händerna knutna i ögonhöjd. Lyfter benet för att sparka till. Beredd att lägga upp ett vrål, om det skulle behövas. Skrika: Jag klarar mig själv! Men, nej, det ju just det som är hennes problem. Hon gör inte det. Skriker. Hon är aldrig beredd. I verkliga livet. Istället är hon lika förvånad varenda gång. Lyssnar utan att kommentera, kanske hummar lite, sen säger hon:

– Ja, OK, jag får se.

Som i måndags. Lisa kommer med bilen på väg till jobbet på den smala landsvägen. En bil närmar sig från andra hållet. Den flyttar sig inte åt sidan, hon hamnar för långt ut i vägrenen. Det var en äldre man, det hann hon se. Får sladd i snögloppet som ännu inte smält bort, trots att det är slutet på mars. Bilen åker i diket, hamnar djupt ner, går inte att komma upp utan hjälp. Lisa ringer efter bärgning. Hon får vänta länge, huttrar både av kyla och av ilska. Under tiden hon väntar, ringer hon arbetet för att meddela att hon blir sen.

– Nej men snälla lilla du, sa Kristina, en arbetskollega. Hur gick det till? Har du ringt efter bärgning? Du måste ringa försäkringsbolaget! Säg att det var gubbens fel.

– Jag har problem med en arbetskollega. Cecilia, vet du, säger Lisa en dag till bästa väninnan Anna. Idag sa Cecilia till mig att "Jag skiter i dig och dina problem!" Och så vände hon på klacken och gick ut. Jag hann inte reagera. Där satt jag och kände hur ångesten sköt upp i halsen och kvävde mig. Jag hade missat att ringa en kund, men ändå…

– Lilla Lisa, stackars lilla du! Då får du gå till din chef, förstår du. Säga till chefen att hon måste agera.

Och det här med att hon egentligen vill skiljas från Martin. Utan någon egentlig avsikt hade hon i ett svagt ögonblick berättat för Anna och sin syster Inger. Nu lämnar de henne aldrig ifred. De pickar och pickar med sina näbbar som höns plockar frön. Det gör ont.

– Har du pratat med Martin? Du måste snart göra det, det förstår du väl? För din egen skull.

Som om Lisa inte begriper det själv. Alla tror att de förstår henne, att de hittat vägen in till hennes inre. Men det har de inte. De fattar inte ett förbannade dugg. Hon vill så gärna komma ut i full frihet, våga visa sig som den hon är. Spränga bubblan. Få vara temperamentsfull, glad och klarsynt. Lisa har försökt. Har gått på terapeutiska samtal hos psykolog, inte bara en gång, nej, faktiskt fem gånger. Suttit och väntat i ett sterilt tyst, vitt väntrum med högt i tak och med knakande skrikande ekparkett, ängslig och orolig. Kommer jag att få ett sammanbrott? Jag vill inte börja gråta! Lisa ser den direkt när hon kommer in i mötesrummet. Pappersnäsduken. Den ligger på soffbordet som ett lysande vitt stoppljus. Första sammankomsten är strax efter det att hennes pappa dött. Tankar på pappan svider i huvudet dag som natt. Grubblerierna ger henne smärtor i hjärnan, som migrän. Varför känner jag mig jämt dum? Är det pappas fel? Var det hans auktoritära uppfostran, arg och ständigt frustrerad? Tyckte han inte om mig? Tyckte jag om honom? Den första psykologen jobbar med drömmar. Hon är helt övertygad om att det går att tyda drömmar. Lisa försöker komma ihåg. Vaknar mitt i natten ibland och skriver ner några stolpar, men är aldrig övertygad om att metoden fungerar. Hon är bara glad att hon lyckas låta bli att gråta. Efter drömtydningarna blir det gruppterapi. De sitter i en ring på golvet. Var och en berättar om sig själv och sina problem. Lisa tycker det är läbbigt, några av deltagarna är tuffa och skoningslösa i sina omdömen och åsikter.

– Ja, men nu får du ge dig, Lisa, det där du kallar problem kallar jag futtigheter. Struntsaker det är vad det är, säger han och ser på henne med en iskall blick som gör att hennes hjärta fryser till is.

Kursledaren gör inga kommentarer över huvud taget. Sitter utanför ringen, betraktar alla med en outgrundlig min. Ska han inte säga något någon gång? tänker hon. Hon börjar gråta. Så typiskt tjejigt. Pressar fumligt ihop armarna över bröstet. Ser ner i golvet. Sen nästa psykolog, fast den här gången med enskilda samtal. Nu har hon tröttnat på både sig själv och sin omgivning. Helt kroknat inför sina egocentriska arbetskamrater som överröstar varandra på kafferasterna. Lisa mår illa av allt kackel och snattrande. Efter samtalen med psykologen tycker hon att det känns bättre. Hon kommer till jobbet förvissad om att det nu ska vara annorlunda. Och faktiskt, en dag spräcker hon glaset. En liten men mycket betydelsefull händelse. Hon ryter till åt sin chef. Eller hon säger i alla fall bestämt:

– Nej, inte just nu, jag har inte tid.

Fast det är inte sant. Lisa känner ett sting av glädje. Jag sa nej. Hon njuter av chefens förvånade blick. Hon betraktar Lisa som rak i ryggen och med långa säkra kliv stegar tillbaka till sitt skrivbord. Varför frågar hon inte ens när jag i så fall kan? tänker Lisa, samtidigt som hon böjer huvudet en aning ner mot golvet. Det är därför chefen aldrig ser henne dra upp mungiporna till ett stort leende.

© Ethel Hedström