Tack för de fina kommentarerna.! Tempuset ska vara som det är. Det är underbart när man kan beröra med en kobination av ord !Tack för komentar

Jag tycker mycket om din dikt, och den vaggar in mig i den där känslan av oåterkalleligt avgrundsdjup, som uppstår då man inte kunnat ana det allra värsta. Särskilt gillar jag "till rymderna av oändlig frid" som en ordlek med likhet mellan tid/frid. Jag vet dock inte vad jag tycker om att dikten byter tempus mitt i. På ett sätt kunde det stämma - om det händer just nu att handen glider ur... men samtidigt ger dikten känslan av att det redan hänt, och då ska det inte vara presens i andra halvan... har du själv funderat på detta val?