Dikter

Skuld II

skuldskuld, du svarta hål i själens innersta

du klamrar, suger dig fast

förgör, förintar kärleken

 

skuld, du mörka kalla töcken

som omsluter och kramar kraften ur mitt hjärta

 

glädjen, hoppet, kärleken utplånar du

med dina kalla svarta fingrars grepp

ett struptag och allt blir tyst och dött

 

så kommer ett litet ord av medkänsla

jag förstår

av kärlek jag förlåter

och plötsligt lyses själens innersta skrymslen upp

av strålande, gnistrande ljus

 

du tror på mig

jag duger

 

det järnhårda dödsgreppet förlorar plötsligt sin obetvingliga kraft

och upplöses i intet

tack vare ett enda leende ord

kärlek

 

© Kristin Rundkvist

Kommentarer   

 
#1 Anette Rosenberg 2010-10-18 22:37
Kristin, jag skulle vilja stanna efter de tre inledande verserna. Där känner jag den totala känslan som du förmedlat på ett mycket bra sätt.
Citera
 

Lägg till kommentar

Gästers kommentarer modereras före eventuell publicering.


Säkerhetskod
Uppdatera

Extra information