Kortprosa

Skolväskan

Kjell Erikson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 03 september 2007 17:02

Skriven av Kjell Erikson

Träffar: 1954

Skolväskan

Kristendomslektionen närmar sig sitt slut och jag sitter som på nålar och väntar på att klockan ska ringa. Det är sista lektionen för dagen och jag ska villigt erkänna att jag tänker mer på vad jag ska göra i kväll nere vid idrottsparken tillsammans med Tommy och Olle än på vad lärarinnan säger. Vi ska träna höjdhoppning. Tommy ska som vanligt vara Stickan Pettersson, han är envis på att alltid vara Stickan, så han får väl det då. Olle och jag brukar turas om att vara Skvortsov, Gavrilov, Kjell-Åke Nilsson eller ibland någon annan. När vi bestämt oss brukar vi köra våra tävlingar. Det är EM-finaler, VM och OS. Om och om igen kan vi köra våra tävlingar. Samtidigt som vi hoppar kommenterar vi. Vi pratar fort som Lennart Hyland eller lugnt och sakligt som Sven Jerring. Höjderna på 1,20, 1,25, 1,30 översätter vi i våra referat till 2,10, 2,15 och 2,20.  Vi är ganska jämna så dagsformen avgör vem som vinner. Fast Tommy är nog lite bättre än mig och Olle, han har tagit 1,38 två gånger. Olle har bara tagit 1,34 och jag 1,35 som bäst. Men när vi nådde de höjderna, då blev det till världsrekord i våra referat.

Om ändå lektionen snart kunde ta slut. Vi har ett helt avsnitt i övningsboken i matte till läxa. Men jag har redan gjort alla uppgifter. Förra lektionen blev inställd så jag satt tillsammans med Lena och Sonja i elevrummet och gjorde uppgifterna. Då slipper jag dem till kvällen. Matteböckerna ligger i min skolväska som hänger på en krok utanför klassrummet. Jag kan ta väskan, skynda mig hem och äta lite och sedan snabba mig ner till idrottsparken för att träffa Tommy och Olle.

Men vad klockan går sakta idag...

Så ringer det. Det börjar slamra i bänkarna när alla slår ihop sina böcker och lyfter på bänklocken. Det skrapar i stolarna när alla gör sig beredda att resa sig upp och rusa ut. Läraren kan knappt göra sin röst hörd när hon ska avsluta lektionen och säga tack för idag. När det äntligen är sagt bryter jublet och larmet ut. Alla reser sig upp samtidigt och börjar högljutt stoja och prata med varandra. Stolarna skrapar och slamrar och alla rusar ut. Klassrummet töms snabbt på elever och bara lärarinnan står kvar framme vid katedern.

Jag följer med strömmen ut och springer mot den krok i korridoren där min jacka och min skolväska hänger. Jag hugger jackan i farten och när jag ska greppa väskan upptäcker jag... Den är borta. Min mörkblå väska i kraftigt tyg med gulbrun bottenförstärkning och gulbrunt handtag hänger inte kvar på kroken där jag hängt den. I väskan finns mina övningsböcker i matte, en mössa, en svenskbok och ett par skrivhäften. Lite villrådig blir jag stående i korridoren medan mina kamrater springer iväg.

– Har någon sett min väska? Ropar jag efter dem.

Lena och Stig som är sist i den bortflyende hopen av klasskompisar vänder sig om och ropar:

– Nej, har ingen aning.

Sedan försvinner dom.

Vad ska jag göra? Jag har ju gjort läxan så jag behöver inte böckerna för att läsa läxorna under kvällen. Men matteläraren kommer att bli galen i morgon om jag inte hade mina matteböcker med mig. Jag står kvar i korridoren villrådig och ängslig. Kristendomslärarinnan kommer ut ur klassrummet.

– Men hej. Står du kvar här?

– Någon har tagit min skolväska.

– Jaså, hade du något värdefullt i den?

– Matteböckerna. Vi har läxa tills i morgon.

– Det var ju inte så bra förstås.

– Men jag har gjort läxan, det är bara det att matteläraren blir tokig om jag inte har mina böcker i morgon.

– Oroa dig inte, jag ska tala med honom. Jag tycker du ska gå hem nu.

– Tack det var bussigt.

Jag börjar gå längs korridoren. När jag närmar mig slutet upptäcker jag plötsligt min väska. På en krok utanför ett klassrum i slutet av korridoren hänger en jacka, under den sticker min blå väska med sin gulbruna botten fram. Jag springer fram och tar ner väskan från kroken. Men något stämmer inte, väskan verkar mycket nyare än min. Det finns ett jack på handtaget på min väska och ena kanten är skavd så färgen har nötts bort. Det finns inte på den här. Jag drar upp blixtlåset och tittar ned i väskan. Där ligger en geografibok och en svenskbok som femman har. Jag öppnar geografiboken och läser på ytterpärmens insida, Clas Ohlsson, 5b.

"Det måste alltså vara Classe i femman som tagit min väska av misstag."

Han bor i Västerbyn så jag kan ju inte få tillbaka min väska ikväll. Men han tar ju naturligtvis med den i morgon. För säkerhets skull kan jag ringa till honom när jag kommer hem så han inte glömmer skolväskan.

Bekymren över den försvunna väskan är ur världen och jag springer hemåt med lätta steg. Jag börjar åter tänka på kvällens höjdhopp nere vid idrottsparken. Jag tror jag vill vara Skvortsov ikväll. Jag börjar mumla en monolog för mig själv, som för att testa...

"Skvortsov står och fixerar ribban, han börjar gå framåt, han tar ett långt steg, ökar farten mot ribban och hoppar upp i sin karakteristiska dykstil och... han KLARAR! Den ryska publiken i stadion jublar. Just nu ligger han på en silverplats. Näste hoppare är..."

När jag kommer innanför dörren hör jag mamma i köket. Jag ropar hej till henne och hon ropar tillbaka:

– Är du hungrig? Jag kan värma några pannkakor om du vill.

– Ja tack, ropar jag tillbaka.

Jag sparkar av mig skorna och hänger upp jackan i hallen. Sedan ett snabbt toalettbesök, så går jag ut till köket och sätter mig vid köksbordet. Jag berättar för mamma om min försvunna skolväska. Först blir hon bekymrad, men när hon får höra att det är Classe som har min väska och att jag tänker ringa till honom, blir hon lugnad.