Kortprosa

Skogspromenaden

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 03 maj 2007 10:00

Skriven av Inger IMSE Segerstedt

Träffar: 2100

 

Skogspromenaden

Smågnolande gick hon där i sina fotriktiga kängor. Solen hade just så pass letat sig fram och värmde hennes nacke. Fågelkvittret nådde hennes öron trots att älven gjorde sitt bästa för att dränka alla andra ljud än sitt eget. För sådan är en vårälv. Stark och vild i sin framfart. Men kärlekskranka fåglar kan också ta plats.

Den stora svarta tjädertuppen lyfte plötsligt med sitt Flaff-flaff-flaff.

– Gu va du skräms din rackare, sa hon och fortsatte sin vandring på den slingrande skogsstigen.

Tjädertuppen hade suttit på sin favoritplats och putsat sina fjädrar för att bli så vacker som möjligt. Gårdagskvällen hade varit tuff. Två ungtuppar försökte ta sig in i hans revir, men han visade vem som var äldst, och drev iväg dom. Men nog attans hade han ont, det kostade på att ligga i topp.

När han hörde att det kommer någon tog han sin tillflykt i närmsta tall. Flaff-flaff-flaff.

– Är det den där människan igen? Måste hon ränna här titt som tätt? Hon skrämmer ju bort mina honor.

Han blängde länge efter henne där hon försvann bakom nästa krök.

Människohonan var nu i den allra mörkaste delen av storskogen, här upplevde hon alltid en trolsk stämning i sitt inre.

Hon hade kommit att tänka på en saga som hon hört som barn, bokens bilder blev levande i hennes minne.

Sagan handlade om två barn som lekte i en skog och satt på en mossgrön trädstam som låg på marken. Trädstocken förvandlades till en drake och flög ut i världen med barnen.

Här i storskogen låg det flera gröna stockar… Undrar om man skulle prova… Nä men gu så tokig du är gamla människan… Flygande drakar…

Istället ledde hon in sina tankar på fjolårets björnvandring i trakten.

– Undrar om det är kvar någon i området, tänkte hon halv högt. Dom borde ju vara ute ur idet nu. Tänk om man skulle möta en björn?

Någonstans hade hon hört att man skulle tala lågt eller vissla så att man gav sig till känna. Hennes läppar hade format sig och hon började vissla.

Små men vaksamma ögon betraktade henne. Fick in hennes täv i den smala nosen. Ställde sig på bakbenen för att se bättre.

– Jaha, en människohona, tänkte han och lufsade tyst iväg i motsatt riktning.

Han hade absolut ingen lust att visa sig för henne, han mindes alltför väl vad som hände ifjol, när han råkat visa sig för en människa. Plötsligt var dom överallt här i skogen, och klampade på och levde om. Nä, fy tusan så vill jag då inte ha det igen. Inte en lugn stund på hela sommaren. Nyfiken sort dom där människorna.

Väl hemma på gården igen hade hon satt sig på trappan och pustade ut.

– Å vad jag älskar att gå här i skogen och njuta av ensamheten, tänkte hon samtidigt som hon släppte ut sina fötter i det fria. Dom fotriktiga kängorna skulle få vila till i morgon då skulle nya stigar trampas upp.