Kortprosa

Skärva ur en skärgårdskvinnas liv

Barbro Björkman Lindahl

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 28 mars 2011 08:00

Skriven av Barbro Björkman Lindahl

Träffar: 298

Ann sitter i gräset under det lågväxta knotiga äppelträdet som ger svalka under den heta eftermiddagen. Lövkojorna i trädgårdsrabatten fyller luften med en tung doft. Hinkarna vid bärbuskarna är fyllda. Hönsen som under morgontimmarna pickat i sig av den bruna blåstången nere vid strandkanten ligger nu och ruggar sig i den uppvärmda jorden på vedbacken. Tärnor och måsar guppar i glittervattnen kring öarna i väntan på eftermiddagsbrisen.

Katten kommer tyst genom gräset. Hon stryker den eftertänksamt över ryggen. Stoppar in en grå hårslinga under huvudduken. Minnen tränger sig på.

– Anna... Jag ska dö nu... Du måste vara stark. Moderns flämtande andhämtning, feberhetta omväxlande med frossbrytningar. Ta hand om dina småsyskon... Vinden tar tag i det gamla trähuset och ruskar om det tjuter och viner mellan träplankorna.

Så längesen, tänker hon. Katten har lagt sig tillrätta i hennes knä. En ljum vind från havet drar genom bladverket och tillsammans med solen kastar den lekfulla skuggor i gräset.

Mörkret ligger kompakt. Kobbar och holmar den här tidiga aprilmorgonen. Nere vid havsstranden på berget går en far fram och tillbaka och försöker se ut genom det ogenomträngliga mörkret. I huset brinner en fotogenlampa. Gryningen smyger sig sakta fram över skären som nu börjar skönjas efter nattens hårda storm. Fadern ropar i ångest ut över vattnet efter sina tre äldsta söner som skulle bärga familjens strömmingsskötar. Men havet ligger stilla och oberört. På stranden ligger några fiskredskap som blev kvarlämnade när segelekan rustades. Fotogenlampan inne i huset har slocknat. Morgonljuset letat sig in i kammaren där sängarna ännu är varma efter de unga kropparna. Vid köksbordet sitter en mor i stum förlamning. Allt är bara tystnad. Småsyskonen sover ännu ovetandes om den nya dagen. Några skräntärnor cirklar över holmarna. Längst ut bara vindar och vatten.

Hon rätar ut sina värkande ben. Korna hörs från skogen. Det är snart dags för kvällsmjölkningen, Vid syrenhäcken ser hon en glimt av havet. Det omutbara som tog hennes söner.

© Barbro Björkman Lindahl