Dikter

Skäl

där står en kvinna vid sin egen avgrund
se henne skälva och skygga
nog har hon klamrat i tiden
sett väggarna rämna
tvärs bröstkorg ett pickande hjärta

elden i strupen likt kramp, sjungande tunga
svettporer dunstar och stiger
mossan nynnar
mot hennes valv
tallar lutar sina huvuden, dåsar i natten

hon räds sitt väsen, äcklas av människostank
rävarnas gyckel i dungen, mungipa, krävan
den dunkande kolossen pålar och sliter
hon stöter i marken, spräcker, öppnar sig
ligger tjäle
ugglor diar sina ormar

en annan av henne
begraver sig själv, ser
svartmullen falla, in i
sitt öppna ansikte

 

© Nina Ahlzén

Kommentarer   

 
#1 Sara Kvist Rosenberg 2011-09-26 20:10
Kan bara göra
"tummen upp" Gripande text !
Citera
 

Lägg till kommentar

Gästers kommentarer modereras före eventuell publicering.


Säkerhetskod
Uppdatera

Extra information