Noveller

Sista julen tillsammans

Kjell Erikson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad onsdag, 19 december 2007 10:00

Skriven av Kjell Erikson

Träffar: 1655

Sista julen tillsammans

Snön föll sakta med stora flingor över de röda stugorna i den lilla Dalabyn Björksveden. Det var en kylig julaftonsmorgon och året var 1956. I stugorna pågick de sista julförberedelserna inför julfirandet. I en av stugorna höll Ellen på att förbereda ett julfirande i all enkelhet för sig själv och sin ett och ett halvt år gamla dotter Eva. Lite julpynt hade hon tagit fram, mest för lilla Evas skull, men det behövdes inte så mycket.

Ellen och Axel hade bara varit gifta i ett par månader men redan hade hon förlorat hoppet om en framtid tillsammans med honom. Han verkade helt ha tappat greppet efter sin mor, Karolinas bortgång bara någon vecka efter bröllopet. Axel hade druckit i perioder förr men alltid kommit hem igen, lika ångerfull varje gång. Nu hade han varit hemifrån snart två veckor utan att höra av sig. Hon förväntade sig inte att han skulle komma hem över julen. Ett tag hade hon tänkt att hon skulle fara ner till mor Hilda och syster Britt i Österlen för att fira julen, när det nu var som det var med Axels supande. Men det var en lång och dyr resa från Björksveden i Dalarna till Kullaröd i Skåne. Det skulle ha blivit alltför jobbigt att resa med lilla Eva och med ytterligare ett barn som hon väntade. Det gällde också att vända på slantarna nu när hon inte kunde räkna med Axels bidrag till försörjningen längre. Dessutom hade hon i det längsta haft en liten förhoppning att Axel, kanske, kanske skulle komma hem till julen. Men det hade han alltså inte gjort.

Hon satt i stugan med tända ljus och läste sagor för sin lilla dotter. Det var varmt och skönt i stugvärmen av brasan i järnspisen som sprakade och knäppte när veden brann. När det började skymma vid tretiden på eftermiddagen hördes en knackning på dörren. Ellen väntade inte något besök så hon blev först rädd och undrade vem det kunde vara. Hon gick in med Eva till kammaren vid köket och bad henne stanna där och vara tyst. Så gick hon till ytterdörren och tittade ut genom det lilla fönstret i dörren. Hon kunde skönja en storvuxen man som stod därute i mörkret, men det gick inte att se vem det var. Det knackade igen och Ellen ropade genom dörren.

– Vem är det?

– Det är jag.

Det lät som Axels röst. Hon öppnade dörren försiktigt och då kände hon igen Axels gestalt där ute i mörkret. Hennes första tanke var att be honom gå, men så kom hon att tänka på att det var jul och vad hon kunde se så såg han ordentlig och nykter ut. Under armen höll han två paket i färggrant papper. Han tittade ner och sa skamset:

– Får man komma in och önska två flickor en god jul?

– Visst får du det. Stig på!

Ellen höll upp dörren och Axel gick rakt in i köket och satte sig vid köksbordet. Han behöll jackan på och tittade ner i bordsskivan. Hans kläder såg smutsiga och slitna ut och hela hans gestalt bar spår av ett hårt leverne. Han såg ängslig och nervös ut, men han verkade åtminstone vara nykter.

– Förlåt mig Ellen, jag skulle ha önskat att det varit annorlunda...

– Det hade jag önskat med. Om du bara kunde hålla dig från spriten så är du ju trevlig. Du vet ju att jag tycker om dig när du sköter dig.

– Ja, jag vet men...

Så sa han inget mer. Eva hade hört deras röster och kom tultande in genom den halvöppna dörren till köket. Hennes ansikte lyste upp igenkännande när hon såg sin pappa.

– Pappa.

Hon gick med utsträckta armar mot sin pappa.

– Ja, nu är pappa hemma.

En tår rann nerför hans kind.

– Ta av dig jackan Axel så ska jag ta fram lite att äta. Det finns inte så mycket, men är det jul så ska vi väl kunna ordna något att äta.