Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad fredag, 17 april 2009 08:30

Skriven av Harriet Gullin

Träffar: 853

Ser molnen sakta förflyttas av en osynlig hand

Kaffet har för länge sen kallnat i koppen. När jag flyter bort i mina funderingar glöms kaffet alltid bort. Jag sitter på trätrappan ut mot trädgården och ser molnen sakta förflyttas av en osynlig hand. Finns det något där bakom molnen, bor någon där? Från det jag var liten har jag filosoferat om livet döden och universum. Jag kunde bli tokig på att rymden inte har något slut, det måste vara omöjligt, den måste sluta någonstans.

Tänk om vi är marionetter som styrs av osynliga händer. Ibland känns kontrollen obefintlig. Frågorna kommer som gamla klyschor. Vad är meningen med livet som varar ett ögonblick för varje människa, fast det känns som evighet? Vad går det ut på?

Det är så mycket vi dödliga inte förstår men ställer man de rätta frågorna får man svar, det sa mormor när jag var liten. Hos henne var stämningen magisk och det låg alltid någonting i luften som aldrig gick att sätta fingret på. Kanske var det bara jag som uppfattade det. Min mormor lade håret på papiljotter och vid ett tillfälle som jag minns, hade hon glömt att ta ur en liten rosa rulle. Mormor såg bortom tid och rum, fast det var aldrig något hon ville låtsas om. På den tiden var det inget man talade om, jag förstod inte varför.

Hon kunde se på mig med en blick som borrade sig in i mitt djupaste inre. Den blicken lämnade kvar något hos mig, något brännande som fastnade. Ofta kunde jag känna att hon tittade på mig trots att jag såg åt ett annat håll. Vi hade ett osynligt samförstånd mellan oss, som en hemlighet. Min nyfikenhet på henne visste inga gränser, men det var svårt att få egna bevis förutom känslan av att hon var annorlunda. Själv var jag inte framfusig och satt bara tyst och iakttog allt som hände när vi hälsade på.

Hon lagade världens godaste spagetti, den riktigt badade i smör. Hon brukade alltid fråga om jag ätit något och jag svarade som så många gånger förr, att middag hade jag ingen fått. Mamma protesterade alltid högljutt när jag svarade så, men jag ville ju ha smörig spagetti. Jag åkte alltid till mormor med förhoppningen om att hon skulle berätta någonting om hur det fungerade när man kunde "se". Jag vågade aldrig fråga. Eftersom jag inte förstod något om det hela så kunde jag inte ha rätt fråga heller.

Det jag visste om mormor fick jag reda på av mamma som berättade allehanda historier om mormor. Jag ville bli som hon, det verkade så spännande att kunna se genom tid och rum. Hon hade ofta den där blicken på mig, den som genomborrade. Ögonen var som mörka djupa lite argsinta brunnar och hon fick alltid ett veck mellan ögonen. Blicken lämnade en massa obesvarade frågor efter sig, som blommade ut till mina frågor, och påminde om rymden och det jag hört om gud.

Det som mormor fått reda på innan de skedde fick jag berättade för mig av mamma. Jag förstod aldrig riktigt när mormor gav henne den informationen, men många gånger fick jag höra att "små grytor har också öron". Det var väl en slags förberedelse på att det fanns något att säga, sen lurade de säkert ut mig på gården för att leka. En gång sa hon till mamma att hålla mig borta från vägen, det räddade mitt liv. Så skyddsänglar finns bland oss, var så säker.

Mormor har format mig till den person jag är idag. Hon kanske aldrig förstod att jag var så intresserad av just hennes begåvning. Fast jag kan ändå svära på att hon förstod det. Det osynliga som hon aldrig pratade om genomsyrade hela mig som en omslutande dimma.

Nu vet jag att hennes blick verkligen påverkade mig, och känslan av att något brände sig fast var riktig. Mormor hamnade till sist på åldringsvården. De påstod att hon var senildement. Jag trodde aldrig på det. Hon hade tappat sitt tal, och kunde inte prata, det var min förklaring. Inuti var mormor helt klar i huvudet och jag var den enda som fattade de, och det förstod hon. Vi pratade med varandra precis som vanligt på vårt speciella sätt med den genomborrande blicken. Senare när jag fyllt sjutton såg jag en man på en kyrkogård vid sin gravsten, han hade varit död sen länge fick jag reda på efteråt. Då tänkte jag på mormor och att jag ville bli som hon. Så kanske är det mormor som numera bor bakom molnen och flyttar dem med osynliga händer, drar i mina trådar och håller mina frågor vid liv.