Noveller

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 27 april 2009 08:00

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 702

Securitasvakten fick en känsla av tragik

När Securitasvakten skulle sluta sitt nattpass och gå hem vände han sig om mot Ola, killen som kom för att avlösa honom och köra dagpasset och sa:

– Jag vet inte vad det var jag såg borta vid Östra kyrkogården i natt. Jag och Eje hade nattpasset, som du vet. Det kom larm från Östra, strax efter tolv någon gång. Vi stack dit direkt, Eje och jag.

– Har det varit inbrott i kapellet?

– Nej, det var falsklarm visade det sig. Men jag såg något annat som jag tycker är anmärkningsvärt.

– Jaha och ...?

– Det stod en bil parkerad där borta som snögubbarna – du vet – tippar all snö. Den stod backad nästan ända in i snövallen. Det såg lite märkligt ut tyckte jag. På tok för nära för att det skulle vara okej att stå med motorn igång så där. Det var min förta tanke. Det var ju rätt kallt så röken syntes bra. Annars hade jag väl knappt sett bilen bakom de där stora snöhögarna för den var lika skitvit som snön.

– Kollade du inte? sa Ola och höjde lite frågande på ena ögonbrynet.

– Hejda dig, Ola! Vi hade ju larmet att ta notis om allra först. Men när vi larmat av och sett oss om så tog vi ju bilen på utgående så att säga. Eje och jag resonerade lite med varandra om hur vi skulle gå till väga. Man får ju inte anklaga någon, knappt misstänka. Ja, det där vet du! Men å andra sidan var det vårt ansvar att undersöka att inte just den där Saaben var inblandad i larmet som vi hade fått.

– Jo. Jag vet! Ni tog larmet som förevändning för att kolla upp bilen. Om jag får fortsätta på det du tänkte säga, inflikade Ola och tog ut sin mössa ur skåpet.

– Visst, vi gick fram till bilen. Det satt en dam vid ratten och vi hälsade och frågade hur allt stod till. Hörde efter så det inte blivit något fel på kärran. Sedan frågade Eje om hon möjligen sett något konstigt som kunde härledas till det larm som vi fått. Vi undrade om hon sett någon bil medan hon suttit där. Någon som kanske hade varit framme vid kyrkan och vänt eller parkerat. Först svarade hon inte alls. Såg knappt upp, så Eje upprepade sin fråga lite högre.

– Hade hon sett något då? undrade Ola och stängde dörren till sitt skåp.

– Inget som hon talade om för oss i alla fall. Hon såg förresten mycket kuvad ut, trött och uppgiven, på något vis. Kanske även lite irriterad över vårt plötsliga uppdykande i den sena timmen, tyckte jag.

– Jag sa spontant till henne att jag tyckte hon skulle åka hem. Det var ju mitt i natten.

– Och vad svarade hon? undrade Ola när han satte på sig mössan och klev i sina bekvämare arbetsskor och låste sitt skåp.

– Att hon väntade på någon som inte slutat sitt jobb ännu och att hon helst väntade där det var lite mindre med nyfiket folk och trafik.

– Nyfiket folk mitt i natten! kommenterade Ola. Varför hade hon stämt möte med någon där ute i ödemarken?

– Jag tyckte också att det verkade lite ljusskyggt. Men jag visste ju inte vilka motiv hon hade för att träffa folk utan att bli sedd av någon. Det var ju sent och kallt, så det var väl inte mycket folk ute någon stans. Så varför förlägga en träff där? Om hon skulle möta någon som kom i bil spelade ju inte kylan någon roll för den personen, men … Bjarne avslutade inte sin mening, men han såg minst sagt konfunderad ut när han drog ett drag med högerhanden över ena ögat ner över näsan och gäspade stort.

– Stick hem och lägg dig! Du ser helt färdig ut, sa Ola.

– Det ska jag väl göra. Men jag kanske borde åka en sväng bortåt Östra för att se så inte …

– Är du rädd för att någon dök upp och klippte till henne sedan ni åkt?

– Nej, inte direkt så. Folk är stressade och utbrända nu för tiden. Du vet ju själv … Man blir less ibland.

– Vad sade Eje då?

– Ja, han blir väl inte orolig i första taget. Han är lite väl tuff i bland, tycker jag.

– Ja, men du är ju lite för stirrig istället så … Förlåt, jag menade in så riktigt! Är det något du vill att jag ska göra? försökte Ola rätta till sitt yttrande.

– Ja, jag vill att du sticker ut till Östra en sväng innan du gör första rundan. För det såg inte bra ut enligt min bedömning. Hade jag varit ensam på passet i natt skulle jag ha åkt tillbaka lite senare för att se hur det var med damen … men ja! Visst kunde jag ha stuckit utan Eje, men du vet hur han är. Vi hade ju bara en bil och han skulle nog knappast ha velat ta mina korridorer också medan jag var iväg till Östra en stund, menar jag.

– Det fixar sig, grabben! sa Ola och gav Bjarne en lugnande klapp på axeln. Kom igen! Jag ska ta hand om det här. Lita på mig!

– Du får ursäkta mej, men det händer så mycket, försökte Bjarne ursäkta sig. En del har lättare för att tappa taget än andra. Inte för att jag vet vad den där kvinnan råkat ut för. –Hon såg förtvivlad ut. Jag tyckte hon satt och grät när vi kom. Hon torkade sig i alla fall i ansiktet med baksidan av handen innan hon vevade ner rutan. Men det var ju ganska mörkt där hon stod.

– Jag tror jag vet var du menar.