Logga in/ut

Blogginlägg

Kortprosa

Se mig II

gun kihl
Detaljer
Kategori: Kortprosa
Publicerad torsdag, 29 september 2011 16:00
Skriven av gun kihl
Träffar: 172
Sida 1 av 3

sabinaSabine är 12 år gammal när hon kommer som flykting till Sverige från Somalia. Hon är bortlovad redan som 3-åring till Asmed i grannbyn. Asmed är 20 år äldre än sin blivande brud. Bröllopet är bestämt till den dag Sabine fyller 16 år. Hon har träffat sin blivande make en gång, tycker att han verkar vara väldigt gammal. Och ser han inte hemskt sträng ut? Men nu är det som det är, detta har föräldrarna bestämt sedan länge och då bara är det så.

Hennes båda systrar är redan bortgifta. De har berättat för sin lillasyster om äktenskapets alla regler och turer. Men bara hon gör som Asmed vill så ska det säkert gå bra? När Sabine säger att allt hon vill är att bli lycklig, ler de ömt mot henne. Lilla barnunge.

– Lycka för oss kvinnor är barnen, säger de.

Men, svarar Sabine, svenska tjejer får gifta sig med vem de vill. De gifter sig med den man de älskar. Deras föräldrar väljer inte åt dem. Det är så orättvist!

– Ja, men så går det ofta åt skogen, säger systrarna. Det är inte många svenska äktenskap som håller mer än högst ett par år. Sedan sitter de där med ett par tre ungar om benen!

– Nej du, lita på att mor och far valt rätt för din del. 

Sabine säger inget, men hon är full av trots. Hon vill vara som de svenska tjejerna. De verkar vara så fria och gör som de vill. Hon får inte göra någonting, ska gå direkt från skolan och hem.

Hon känner sig utanför. De andra eleverna tycker att hon ser dum ut i sina kläder. Den långa kjolen och slöjan gör att hon syns lång väg. Och hon blir retad. Men hon har inte sagt något hemma än, föräldrarna har nog med bekymmer ändå. Fadern har ännu inte fått något arbete och går med stor möda en kurs i Svenska för invandrare. Modern städar hos några familjer. Rutjobb kallas det visst? Sabine vet inte så noga.

Kommentarer   

 
#3 Ethel Hedström 2011-10-01 15:32
Känsligt ämne, även för mig som svensk kvinna. Inte lätt för flickan, hon är annorlunda än de andra i sin klass som är från en så helt annorlunda kultur. En sak dock som jag funderar över är hur det skulle varit om hon bott kvar Somalia, om hon ville vara annorlunda. Ta av sig slöjan exempelvis. Som sagt vi är bara människor, men det är väl att ha väldigt mycket gemensamt, egentligen. Jag tyckte om din berättelse, den fick mig att tänka till.
Citera
 
 
#2 Anette Rosenberg 2011-09-30 17:44
Gun, berättelsen går rakt in i hjärtat och lägger sig som en klump i magen. Texten förmedlar starka känslor och du berör ett känsligt ämnne. Berättelsen är intressant och lättläst och håller ihop ända till slutet. Mycket bra!
Citera
 
 
#1 Maj Mohrin 2011-09-30 07:51
Gun, jag tycker om din text. Den visar på svårigheterna att komma till ett nytt land där språket, kulturen och miljön är helt främmande. I min stad bor många från Somalia. Det som jag undrar över är att det bara är männen som är ute i samhället. Kvinnorna är sällan ute. Jag har försökt att prata med männen om att få träffa deras fruar. Jag och flera med mig vill få ett meningsfullt erfarenhetsutby te. Ja visst säger de men vi tar det lite senare. Vad vi svenskar inte tänker på är att de människor som kommer till oss är skadade av krig och många av dem är analfabeter. Som en av männen uttryckte det: Våra kulturer är så vitt skilda, det enda vi har gemensamt är att vi är människor. Låt oss försöka att leva efter det, att mötas som människor. Då kanske mobbingen av de annorlunda försvinner och vi accepterar varandra även om någon bär slöja eller annorlunda kläder.
Tack Gun för din text som sätter fingret på ett stort problem.
Citera
 

Lägg till kommentar

Gästers kommentarer modereras före eventuell publicering.


Säkerhetskod
Uppdatera

Extra information