Krönikor

SAUDIARABIEN ToR

Lennart Björk

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad torsdag, 11 februari 2010 09:00

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 1998

SAUDIARABIEN ToR

JAG HADE helst velat bo på Red Sea Palace Hotel i Jeddah, men min uppdragsgivare hade bokat in mig på det alldeles nybyggda lyxhotellet Jeddah Trident Hotel. En artighetsgest som jag naturligtvis uppskattade och inte ville ändra på, men vistelsen på hotellet blev minst sagt enformig. Eftersom hotellet var nybyggt hade det ännu inte hunnit få någon internationell atmosfär. Faktum är att jag under drygt en vecka kände mig som den ende gästen, vilket jag troligen också var. Endast en kväll satt jag inte ensam i matsalen, då fanns där ytterligare en person men det är inte säkert att han bodde på hotellet. Annars i sålunda ensamt majestät uppassades jag av inte mindre än fem relativt unga indier utan turban.

FÖRSTA KVÄLLEN höll dessa servitörer sig på behörigt avstånd men jag kände mig ändå betittad och kontrollerad. Vid minsta, till synes omotiverad rörelse från min sida, rusade de fram från olika hörn för att betjäna gästen med stort G. Bara för att denne råkade ändra kroppsställning. Det kunde räcka med att jag halvreste mig för att dra stolen närmare bordet eller sträckte mig för att nå ett fat eller en skål. För att undvika onödigt spring, bestämde jag mig för att sitta stel som en pinne, nog så besvärligt. Efter några kvällar betittades jag från närmare håll och vid de sista måltiderna hängde de nästan över mitt bord och beklagade sig över att det här stället verkligen var elegant och påkostat men tråkighetens högborg. Deras omedelbara närhet hade den fördelen att jag kunde sitta mera avslappad vid bordet. Man berättade övertygande för mig att de skulle resa hem med en påse pengar så snart deras kontrakt gått ut om ett eller annat år. Jag kunde bara önska dem lycka till samtidigt som jag gratulerade mig själv till att ha en betydligt kortare tidsaspekt på min vistelse. I matsalen fick jag för första gången smaka på "non-alcoholic beer". Det var det närmaste alkohol jag kunde komma där. Den smakade precis som det låter! För att byta miljö smög jag någon kväll iväg till lobbyn på Red Sea Palace Hotel för att andas lite internationell luft och umgås med likasinnade i sandlandets torka.

JEDDAH LIGGER vid Röda Havet och avståndet till Mecka är ungefär 40 km. Jeddahs Airport är ankomstplatsen för de miljontals pilgrimer som årligen besöker muslimernas heliga stad. Alldeles intill flygplatsen finns en enorm "tältstad" av jättelika solskydd. För ett antal år sedan utbröt här en förödande brand. I "tältstaden" vilar de rättrogna ut efter resan och förbereder sig genom vissa ritualer inför avfärden till Mecka och "rundvandringen" kring den svarta, kubformiga heliga stenen Kaba. Till Mecka tar man sig härifrån på olika sätt - att vandra lär ge ett extra plus på "kontot". Min ankomst till flygplatsen råkade sammanfalla med en pilgrimsvecka - tala om trängsel! Det fanns stunder då jag var övertygad om att jag skulle bli medknuffad ända till Mecka. Ett besök där skulle jag i och för sig absolut inte ha något emot, men helst då under mera ordnade former. Mina förhoppningar om detta "sandades" - det var helt uteslutet av religiösa skäl. En spjuver bland värdfolket - jodå sådana finns även här - föreslog att jag skulle ta på mig ett vitt lakan och bara traska med i hopen av pilgrimer utropandes "Allah o Akbar". Han trodde det skulle funka. En kollega till honom, som hade en chefsposition i just Mecka, visade tydligt ogillande mot förslagsställaren. Kollegan ogillade f.ö. även att bli fotograferad. Vi bytte snabbt samtalsämne och jag kameravinkel.

I MIN ansökan om visum till Saudiarabien var jag tvungen att skriva under ett dokument, vari jag förklarade mig fullt införstådd med att införandet i landet av alkohol, narkotika och pornografisk litteratur var belagt med dödsstraff. Ord och inga visor! Eftersom jag var inbjuden att hålla ett antal tekniska föreläsningar på en högskola, hade jag med mig bl. a. en videofilm som visade teletekniska innovationer. I tullen blev det tvärstopp, videon och jag togs om hand och jag visades in i ett rum där en man klädd i nattskjorta och med en fläktrem virad ett par varv runt sin huvudsjal satt och kontrollerade videofilmer. Han laddade förväntansfull in min video och slog sig till ro för att beskåda. Jag fick stå vid sidan av, väl bevakad av två tulltjänstemän som med spänt intresse diskret försökte ta del av visningen. Dessbättre hade videofilmen inte längre speltid än 45 min. vid normal spelhastighet och efter några minuters tittande, insåg den märkbart besvikne moralens väktare att det inte blev roligare än så och därmed heller inget dödstraff. Han snabbspolade filmen och jag fick behålla såväl videokassett som huvud. Någon dag senare träffade jag på högskolan en professor från Glasgow. Det var bönepaus i föreläsningarna och vi möttes över en kopp kaffe i korridoren utanför. Jag berättade då om min lilla videoincident och det visade sig att han vid ett tidigare besök också haft med sig videokassetter, närmare bestämt med 12 tim. speltid. Även med snabbspolning tar det sin rundliga tid. Sedan dess har han förlitat sig på "the white board".

AV ALLA mer eller mindre "udda" länder som jag genom åren besökt, är nog Saudiarabien det land där jag känt mig mest ensam och främmande. Jag önskar att jag kunde vidareutveckla denna känsla, men jag tror inte att jag riktigt själv har klart för mig varför den infinner sig. Det bara är så och därvid får det bli. Jag har inte alls samma känslomässiga erfarenheter av mina vistelser i Abu Dhabi som ju också är ett arabland. Men jag har alltid känt mig trygg i arabsamhället. Jag tror att jag mycket väl skulle kunna lägga ifrån mig min mobiltelefon på en bänk utanför en restaurang, gå in och äta någon timme och ändå vara säker på att telefonen låg kvar. Araberna har råd att själv köpa sina telefoner och någon av de tusentals gästarbetarna skulle aldrig våga stjäla. Om så ändå skedde, skulle de förvisas ut ur landet och då försvinner försörjningen för en halv by hemma i Indien eller Pakistan. Den risken tar man inte.

NÄR UTLÄNDSKA entreprenörer har avslutat en större entreprenad, är det inte sällan att entreprenören skänker platsen för entreprenaden något minnesmärke. Eftersom araber är ett ökenfolk är ljudet av porlande vatten något som värderas högt, något livsviktigt. Tänk bara på Sierra Nevadas smältvatten som porlar i fontänerna i Generalifes trädgårdar vid El Alhambra, Granada. Ett mästerverk av det gamla arabfolket morerna. Av denna anledning blir gåvan då oftast någon form av vattenfontän. Jeddah är en typisk arabstad som på kort tid expanderat mycket kraftigt. Den har därför en stor mängd vackra fontäner men tyvärr hörde jag inget porl. Av någon anledning var vattnet inte påkopplat.

EN FREDAG utnyttjade jag min ledighet genom att flanera i Jeddah. En otroligt modern stad med påkostade byggnader. Ett stort, kungligt palats på bästa läge stod i beredskap för den händelsen att den kunglige ägaren skulle behaga göra ett tillfälligt besök i staden - en praktfull övernattningslya. Mitt emot palatset låg en stor, obebyggd tomt som inte fick bebyggas eftersom det då skulle innebära en viss insynsrisk mot palatset och dess harem. Kunglighetens makt fanns allomstädes närvarande (40 söner!) och betraktades som självklar. Utbudet av allt vad västerlandet har att erbjuda ifråga om mode och flärd fanns i de eleganta varuhusen. Det leder mig in på arabisk kvinnlighet och kvinnans omtalade list och flexibilitet. Under mina flygningar på Mellan Östern har jag flera gånger sett hur beslöjade kvinnor i plagg som påminner om svarta kolsäckar, efter planets start, rest sig upp och gått in på toaletten. Efter en stund kommer kvinnorna ut, mycket paranta, västerländskt välklädda, sminkade och beredda att "göra" Paris eller London. På Champ de Lycee såväl som på Oxford Street har jag sett sådana kvinnor stiga ur Rolls Royce medan den livréklädde, inhemske privatchauffören håller upp dörrarna. Från "medeltid" till modern tid på några timmar! Apropå kvinnlig klädsel - någon har sagt: "En dam är en kvinna som klär sig så att man ser att det är en kvinna, men inte för ett ögonblick tvivlar på att det är en dam".

NÄR JAG fredagsstrosade omkring i Jeddah hade jag hela tiden minaretutroparens röst i öronen. Egentligen började han jobbet redan klockan fem, då väcktes jag av skrikofonernas metalliska ljud. Därefter förföljde det mej under hela min promenad, de täcker in områdena ungefär som mobilbasradiostationerna - där en nästan inte hörs, tar en ny vid, överlappningen är heltäckande och öronlappar rekommenderas. Jag gick förbi en moské just innan fredagsbönen skulle börja. Moskén måste ha varit välfylld, utanför stod, senare låg framstupa med pannan i marken, en otrolig mängd människor. Långt ut på mot gatan sträckte sig kön av besökare. Just när det hela skulle börja, kommer en bil i full fart, tvärnitar med skrikande däck och ut hoppar en yngling med bönemattan fladdrande i handen. Han slänger sig sist i kön, som nu sträcker sig över trottoaren och viker av längs denna, hinner precis få mattan under sina knän inför första knäfallet. Risken för mässfall i det här landet torde vara lika liten som för snöfall. Jag promenerade fundersamt vidare och hittade så småningom ett vattenhål där jag "svepte" en kall fruktdrink. Den satt bra i den torra värmen. Vädret här nere är ett uttorkat samtalsämne - inte mycket att orda om. Det finns bara tre varianter - antingen "hot, very hot or damned hot".

I DE FLESTA oljeländer inser man nu att oljekällorna och därmed också ländernas enormt välfyllda kassakistor inom överskådlig framtid kommer att sina. Till följd härav har den tidigare förhärskande attityden att låta andra arbeta för sig, att dyrt låta kompetensen ligga i utomståendes händer, förändrats. Vid uppföljningen av mitt uppdrag diskuterade jag denna nya situation med min uppdragsgivare och jag förstod att deras ambition var, att inom tio år skulle mer än hälften av all executivt management vara inhemskt. Man har på beslutsnivå nu kommit till insikt om att det är dags för araberna att själv börja jobba.

© Lennart Björk