Kortprosa

Ingbritt Wik

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 03 september 2009 08:00

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 905

Säljer sin kompis

Just den annonsen fastnade Mirja för när hon tittade in på Internets sajt Köp & Sälj.

Det var Sky-Ply Charm som var till salu! Inte mer än 14 000 kronor var begärt, om bara köparen kunde garantera att hästen skulle få det bra. Sky-Ply var en travhäst som inte hade någon vidare tur, därför hade inte nuvarande ägare råd att ha honom kvar.

Efter en vecka gick Lennart igenom sina svar på annonsen. En intresserad hade haft för många djur redan och dessutom betalningsanmärkningar upptäckte han vid närmare undersökning. En annan hade haft undermåligt stall och den tredje tyckte han verkade helt olämplig – de hästar som denne redan hade såg ytterst raggiga och undernärda ut. Nej, där skulle inte hans älskling behöva hamna. Fanns det då ingen person som var god nog som ny ägare åt hans trogna häst? Lennart, Sky-Ply Charms ägare, kände sig dyster. Det verkade inte som om det var någon som ville satsa på en loser som Sky-Ply, hans älsklingshäst. Skulle han bli tvungen att sälja den till slakt, bara för att känna sig lugn för att den inte kom i helt orätta händer?

Mirja, som ganska nyligen ärvt sin morbors fina lantgård, skulle ju kunna ta hand om den här hästkraken, tänkte hon, när hon läste annonsen som berörde henne. Hon hade ju även ärvt lite pengar, så hon hade råd med att hålla den med foder till dess hon fått upp stängsel så den kunde beta av en del. En travtränare kände hon också. Hade hon tur kanske hon kunde få hjälp av denne. Att det inte bara var att köpa hästen och ställa in den i stallet var hon medveten om. Men hon hade ju bondeblod i ådrorna så det här skulle hon klara.

Hon skulle ringa på telefonnumret som stod i annonsen, men allra först skulle hon prata med sin sambo Allan. Han visste en hel del om travhästar, då han spelade och bodde nästan på travbanorna. Kanske skulle han ha intresse av att vara delägare i hennes fåle om hon köpte den här unghästen. Hon skulle prata med honom.

Allan hade inte alls gillat att hon fått ärva gården. Han ville att hon skulle sälja den och köpa en villa inne i stan, så de kunde bo större och bättre. Nu bodde de i en tvåa ganska centralt och det blev ofta att de trampade varandra på tårna när utrymmet tröt.

Allan var polis, en bestämd sådan. Om det var yrket som gjort honom sådan eller om han blivit polis just för att han var som han var visste inte Mirja. Hon hade inte känt honom när han var ung. Vad som var arv och vad som var miljöpåverkan visste hon inte. Fast om hon lirkade lite med honom, brukade hon ofta få honom att ge med sig.

När Allan kom hem lade Mirja fram förslaget.

– Köpa häst? En travhäst … Kommer aldrig på frågan!

– Det bestämmer väl inte du, dristade sig Mirja att svara.

– Du fick några tusingar nu när din morbror kolade. Köper du häst för dem är du ju helt galen. Vad ska du göra när de pengarna är slut? Köra timmer med travaren kanske, sa han spydigt.

Mirja såg länge på Allan utan att säga ett dugg men så kom frågan:

– Vad ska jag ha morbrors fina gård till om inga djur ska få njuta av den frid som är på det stället?

– Arrendera ut skiten!

– Aldrig! svarade Mirja med övertygelse.

– Sälj gården då till någon annan hästtokig och köp en villa här i stan. Det är väl det vettigaste du kan göra, för ingen av oss är bönder.

– Nej, ingen av oss är bönder. Det har du alldeles rätt i, Allan. Men varför kan inte en av oss bli det då, näbbade Mirja emot.

– Skulle du bli bonde? Nej, jag skulle inte tro det, flicka lilla, sa Allan överlägset. Eller menar du kanske att jag ska bli en ridande Cheriff. Han skrattade glädjelöst, reste sig och gick ut och smällde igen dörren efter sig så det ekade i tapeten.

Mirja gjorde bara en ful grimas efter honom och gick med bestämda steg mot telefonen. Hon skulle ringa till den där studerande som förhoppningsvis ännu var hästens ägare. Ringa innan hästen var såld.

Om hon åtminstone hade haft en broder eller en syster, tänkte hon. Hon hade bara en skock avundsjuka arbetskamrater och väninnor som såg med avund på att hon var ägare till en gård. Många hade nog velat byta med henne hade hon börjat förstå.

Mannen som svarade när hon ringde hette Lennart Fors och han lät mycket trevlig. Han studerade till veterinär. Det fick bli studier i etapper, berättade han. Ekonomin tillät inte att han gjorde på annat vis.

Han berättade att under sin praktiktid hade han blivit utkallad till ett stall där stoet hade svårt att föda. Sky-Ply var stoets första föl och hon var en kitslig lite för gammal förstföderska. Hon ville inte kännas vid fölet.

Nu blev det svårt för både Lennart och för säteriets ägare:
– Kunde möjligen Lennart – som var fri och obunden student – ta som sin uppgift att mata det här fölet? Ägarens tid räckte inte till. Leja ytterligare folk för den där kraken, som han kallade Sky-Ply, hade han inte råd till. Om Lennart tog ansvar för fölet kunde han räkna det som sitt. Det skulle ändå bli en billig utväg, tyckte fölets ägare.