Noveller

Rapport från kattklädd by

Lennart Andersson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 03 september 2007 07:00

Skriven av Lennart Andersson

Träffar: 1626

Rapport från kattklädd by 

Allt beror på hur det presenteras. Man måste få det så kallade ”formatet” att fungera och snabbt skapa en avslappnad atmosfär och känna hur texten drar i väg med en. Då men först då får man hela publikens uppmärksamhet. Ibland lyckas man ibland inte. Man lever dock på lånad tid. Kanske kommer myndigheterna inte att tillåta oss att framträda längre. Nå får se nu om min öppningsreplik fungerar!

– Eftersom jag är den, som mest börjar likna mina upphovsmäns ideal, kan det kanske vara tillåtet för mig att ta bladet ur min kattlika strupe och berätta om det oerhörda. Tänk ända till vår lilla by har sjukdomen kommit.

Detta brukar vara min paradreplik men min röst tycks inte bära hela vägen fram, som den brukar. Många inpass förlorar dessutom på att översättas till det officiella språket, ty numera har de vanligaste dialekterna omformats till rent nya språk, varav tre har myndigheternas godkännande. På min vanliga byadialekt, som naturligtvis inte tillhör de sanktionerade, brukade jag kunna laborera med underliga tonövergångar och diftonger, så att det blev ett högst speciellt flöde, som hade likheter med rap - sången och som i brådskan naturligt gav upphov till de så berömda felsägningarna, som naturligtvis successivt ökar komiken.

Men det är tydligen fel publik att vända sig till. De skruvar på sig och vet inte om de skall bli arga eller släppa taget och börja skratta över sin löjliga sjukdom och jag tittar långt efter Frau Schmidt, vars applådåskor och goda timing alltid brukar få publiken på gott humör. Inte ens min groteska kostym, där min kroppsbehåring verkligen kommer till sin rätt och mina solglasögon, vars färgskiftningar nästan liknar mänsklig hud, tycks roa längre.

Denna typ av direktkomik i samband med middagsbjudningar till de allra närmast ”sörjande” fungerar naturligtvis bara om publiken lever sig med och blir till en grupp med stark sammanhållning. Men även ett vi är en smula malplacerat. Det handlar om en starkt isolerad grupp, som inte kan diagnostiseras av läkarvetenskapen, varvid myndigheterna vet med sig, att några sociala oroligheter beroende på vårt tillstånd behöver de inte längre räkna med. Om vi nämns överhuvudtaget numera är det snarare i kategorin avvikare än att vi legitimt kan begära, att våra fall skall upptas till rättslig prövning, så att vi skall kunna få någon form av ekonomisk ersättning. Myndigheterna har uppenbarligen försäkrat sig om att vi varken har ekonomiska eller politiska påtryckare någonstans i det informella socioekonomiska systemet, där det skulle ha någon betydelse. 

Och nu kan man inte ens skämta om vår situation längre. Inte ens inspelat skratt och applåder kan få denna publik att reagera längre. Det gäller att vara försiktig. I förra veckan höll det på att sluta med en ren katastrof. En i publikhavet, som var mer kattlik än jag, reste sig vredgat och fick hela publiken med sig. Jag tvingades då att få poliseskort från scen för alla ville säga mig ett sanningens ord. Det här var då ingenting att skämta om!

Det gäller således att rädda föreställningen medan tid är. Kanske kan jag sänka rösten något och jag har flera olika tricks. Ibland brukar det fungera att man successivt ökar mimiken till det rent groteska, så att de i alla fall har det att glädjas över och successivt inbilla dem att det gäller vi och dem, men vilka de är, blir alltmer osäkert ju längre tiden går. Men numera är de, som berörs, synnerligen luttrade och många har sedan lång tid börjat klä sig efter kroppens märkliga behåring. Även på min producents panna börjar svettpärlor bli oroväckande tydliga och han börjar känna sig alltmer besvärad. Det är med andra ord en vanlig dag i en kattimitatörs liv.

– Till att börja med var det ingen som märkte något, viskar jag och höjer rösten på slutet. Snart gled jag utan att egentligen förstå hur det gått till in i ett noll till åttaarbete med andra ord allteftersom tiden av olika anledningar gått ur led, för jag hade mer magkänsla för när jag skulle gå upp för att finna min brödföda än när jag enligt vanlig praxis skulle göra det.

Jag hade aldrig hört talas om kattsjukan förrän vi redan hade börjat uppträda som de och naturligtvis var det min närmsta granne Petra, (och då börjar jag viska konspiratoriskt till publiken för att se om de är på min våglängd) som började sätta mig in i mitt tillstånd, samtidigt som mina uppenbarligt alltmera instabila trampdynor började ge min uppfattning om hur man skulle få kontakt med vår svunna tillvaro. (Burop, som dock tystas ned) Helt övergick vi inte i ett kattlikt tillstånd utan pendlade mellan mänskligt och djuriskt, allteftersom vi helt eller kanske bara delvis ville acceptera vår tillvaro. Genom att peka med min tass i motsatt riktning än den jag rörde mig i började jag uppleva, att omgivningen samtidigt började ge signaler, att vi en gång varit mänskliga, varför de mest obetydliga av skuggor tycktes påminna oss om den inre balansen, som en gång måste ha funnits.

Men nu skrattar publiken igen, eftersom det jag säger, är enligt de sanktionerade (dock inte de vetenskapliga) naturlagarna helt omöjligt!! Man har inte den balansen beroende på sjukdomen. Nu gäller det att med minspel få dem på min sida och så mycket erfarenhet har jag numera av denna form av scenkonst, som alltmer börjar likna en stand – up, kan det inte kan vara särskilt svårt. 

– Vi accepterade att vissa fenomen bland många andra blev vår vardags medhjälpare i tillvaron. De lärde mig att leva med hur förflugna rovdjursklor hela tiden rörde sig runt våra struphuvuden för att avgöra om vi var konspiratoriska i våra rörelsemönster och därefter när vårt tillstånd så medgav det även i våra tankesätt. Det påstod i alla fall Amanda, en kvinna som drabbas väldigt svårt av sjukdomen. Så länge det gick att prata med henne förstod jag, att hon inte ljög, då hon påstod, att hon en gång varit en skönhet, men eftersom hon en gång hade haft det vackraste av hår hade hon numera blivit skallig. Men man måste ju trots allt ha någon som helst självrespekt kvar, varför hon numera bar så gott det nu gick resterna av vad som en gång varit ett par glacéhandskar och försökte låta bli att tänka på, att utan päls gick hon omkring i sitt mest jungfruliga tillstånd. (Våldsamt fnitter) Snart blev vi varse om att hon var den av oss, som sämst passade att övergå i ett kattlikt tillstånd. Hon hade nämligen bacillskräck. Men eftersom hon var den mest drabbade fick hon i inkonsekvensens namn vår nya verklighets öra och goda minne. Om hon inte var alltför radikal det vill säga att hon ville återgå till ett mänskligt tillstånd behövde hon bara ge ifrån sig en dov varnande skorrning för att få som hon ville…

På applådåskorna hör jag att mitt anförande har fallit i smak och Amanda nöjer sig med ett ilskat ögonkast i stället för en lång palaver. Då vet jag att jag lyckats bedra alla myndighetspersoner. De tror äntligen att vi övergått i det mentala tillstånd, som de, våra herrar, vill, att alla skall anamma nämligen att acceptera vår belägenhet, varvid vi snabbt skall övergå i sorts apati.