Noveller

Arne Enarsson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 29 mars 2010 09:00

Skriven av Arne Enarsson

Träffar: 547

Räddaren

– Men vad gör den lille pojken vid vattnet? Jag ser inga föräldrar.

– Va?

Mats rycks ur sina tankar av hustrun Gunillas ord. Solen och det glittrande havet hade gjort honom dåsig denna den första vårdagen.

– Han borde inte vara här ensam, det är farligt.

Mats vänder sig om och ser en grabb i fem årsåldern med mörkt hår och tjock blå täckjacka som springer längs kajen och jagar måsarna. I nästa ögonblick kommer barnet för nära kanten och försvinner utom synhåll! Inte ett ljud hörs, inte ens ett plask. Det är overkligt, som i en film. För ett ögonblick undrar Mats om han sett i syne men hustruns skrik får honom att reagera. Han rusar fram till kanten och ser först ingenting. Så skimrar något blått i de blänkande lätta vågorna. Mats tvekar, han borde hoppa i men han kan ju knappt simma, än mindre dyka. Istället kastar han sig platt på betongen och sträcker armarna över kanten så långt han räcker. Men når inte pojken.

– Håll fast mig i benen, ropar han till hustrun och hasar lite längre fram.

Hon gör som han sagt samtidigt som hon ropar på hjälp. Nu snuddar fingrarna vid det blå men får inte tag. Barnet ligger helt stilla med ansiktet nedåt. Desperat gör sig Mats så lång han kan och nu får han hjälp av vinden och vågorna. Pojken förs några decimeter närmare kajen och Mats får grepp om kalufsen. Men när han lyfter grabbens ansikte över vattenytan börjar denne kämpa emot. Mats släpper inte men känner hur han dras nedåt. Gunilla orkar inte hålla emot, han kommer att falla i!

Just i det ögonblicket hugger två par starka armar tag i hans ben.

– Håll i bara så drar vi upp er!

Med en hand i håret på pojken och en i hans jacka åker bägge två upp på kajen. Mats tappar glasögonen och skrapar kinden men släpper inte taget. Flämtande och våt på överkroppen blir han liggande medan hans räddare fokuserar på pojken. Den lille hostar och spottar samtidigt som han försöker skrika. Allt fler personer samlas och någon ringer ambulans. En mörkhyad man tränger sig fram.

– Släpp min pojke, vad ni gjort med honom, säger han på bruten svenska.

– Han föll i vattnet, mannen här räddade honom.

En rödbrusig man, en av de som hjälpt Mats, pekar på honom.

– Ni borde se efter ert barn bättre, säger en kvinna i gul kappa hetsigt.

– Jag inte gjort något, min son måste bliva knuffad.

Mannen stirrar vilt och fäster blicken på Mats som just kravlat sig upp.

– Han där knuffade min son, i vattnet kastade han honom! Den mörkhyade pekar anklagande.

– Nej nej, du har fått fel om det hela. Ingen knuffade, pojken föll i och mannen räddade honom. Den rödbrusige talar tydligt och visar med yviga gester hur det gått till.

– Han blev knuffad, mig se det! Pappan skriker och pekar. Alla hata oss och vill döda, även små oskyldiga barn ni döda, ni rasister!

Folkmassan protesterar ljudligt och kvinnan i gul kappa undrar ironiskt varför Mats drog upp pojken om han medvetet knuffat i honom. Men mannen hetsar upp sig allt mer och är helt oemottaglig för argument.

– Mig se det, eller hur? Mannen där knuffade dig i vattnet, det gjorde väl han! Han skakar den genomblöta pojken så vattnet stänker.

– Jaaa, gråtskriker barnet skräckslaget. Fabron luggade mig, det gör ont i håret.