Noveller

Provsjungningen

Arne Enarsson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 10 mars 2011 08:00

Skriven av Arne Enarsson

Träffar: 332

"God morgon barn."

"God morgon fröken!"

Rak i ryggen som en militär och med håret i en perfekt knut i nacken mönstrar fröken Carlström sina elever. De står i räta led utanför klassrummet precis som de blivit tillsagda. Treorna är minst och står först, sedan klass fyra, fem och sex efter varandra. Fyra klasser i samma sal är inget märkvärdigt i en byskola och Carlström är van vid att lägga upp undervisningen så det passar alla. Terminen är snart slut men bara för att sommarlovet väntar bakom hörnet tolererar hon ingen slapphet.

"Kerstin, ett halvt steg åt vänster! Och Lennart, räta på dig, du står ju som en hösäck!" När hon är nöjd öppnar hon dörren till klassrummet, eleverna tågar in och ställer sig vid respektive bänk. De nötta träbänkarna med sina ådrade lock och de fyllda bläckhornen längst fram till höger glänser i morgonljuset och genom de öppna fönstren hörs fågelsång och vindens tissel och tassel i björkarna andra sidan den smala skolgården. Fröken sätter sig vid orgeln och strax ljuder de första tonerna i "Din klara sol går åter upp". Efter psalmen får barnen sätta sig och fröken tar plats vid katedern.

"Jag har rättat provräkningen som vi hade igår och ska strax dela ut den. Men först påminner jag om att det är provsjungning i morgon. Var och en ska sjunga "Tryggare kan ingen vara" och är det någon som fortfarande inte kan texten måste ni lära in den!"

Lennart får genast en krypande känsla i magen och morgonen är inte längre lika frisk och ljuvlig. Texten kan han utantill men han kan ju inte sjunga. Det har redan fröken Lindgren i småskolan konstaterat. "Totalt tondöv" var hennes koncisa omdöme som resulterade i BC i sång. Men fastän lärarinnorna bodde på varsin våning i den lilla skolbyggnaden var de bittra fiender och talade inte med varann annat än i yttersta nödfall. Men kunde se dem pyssla var och en i sin del av trädgården utan att ens se på den andre. Så Lindgrens åsikt bryr sig ändå inte Carlström det minsta om, hon sätter sina egna betyg.

Fröken delar ut provräkningen till varje elev, ibland tillsammans med någon kommentar. Ofta sarkastisk eller ilsken, någon gång positiv. När hon närmar sig Lennarts bänk kryper han ihop i väntan på något stickord eller hånfullhet. Men denna gång lägger Carlström bara häftet på hans bänk och sveper vidare. Lennart tittar på baksidan. Alla rätt, precis som han hoppats!

På rasten hör han försiktigt med kamraterna. Ingen tycks ha haft mer än 10 rätt, han hade 12 av 12. Han läser sina läxor och presterar bra på prov men det kvittar vad han gör. Alltid hittar hon något att anmärka på. Är det inte något i ämnet så kan hon alltid klaga på hans dialekt eller sätt att vara. Men aldrig ett ord till beröm. Att räcka upp handen har han slutat med, även om han kan frågan. Oavsett hur rätt han har får han bara sarkasmer och spydigheter kastade efter sig.

Enda gången Lennart och hans kamrater ser sin fröken glad och uppsluppen är när det kommer någon man på besök. "Hon är karltokig" viskar de äldsta eleverna. Lennart förstår inte vad de menar. Men när överläraren kommer på inspektion vet Carlström inte hur väl hon vill och öser beröm över de elever hon skällt ut dagen innan. Om han ändå kunde komma varje dag! Och en gång råkade Lennart höra hur hans fastrar pratade om hur fröken Carlström i ungdomen varit förtjust i hans far men han föredrog den kvinna som blev Lennarts mor, till fastrarnas förtret. Men Lennart tror inte på dem. Aldrig att hans snälla far ens skulle tittat åt en sådan som fröken och inte kunde hon varit intresserad av en vanlig bonde.