Kortprosa

Presentation

hanna fredriksdotter

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 04 oktober 2007 16:00

Skriven av hanna fredriksdotter

Träffar: 1255

Presentation

Jag låter svansen hänga ner, den når nästan ner till golvet. Men bara nästan, ända ner vågar jag inte sträcka mig, då kanske jag ramlar. Eller fastnar i en dammtuss. 

Den svarta plastlådans skärm är dammig, liksom hyllan där den står. Fönstret är också beslöjat. Här städas mest inför besök. Så värst många andra regler och rutiner har jag inte heller märkt av. Men Hon är väldigt snäll och tar mig med till många olika ställen. Jag får alltid följa med när Hon ska åka tåg, eller när Hon går på någon föreläsning. Allra bäst är det när jag får följa med ut i skogen. När Hon packar ner mig i sin ryggsäck, bredvid termosen med kaffe. Vi behöver inte leta länge för att hitta en tyst och avskild dunge. Jag njuter lika mycket som Hon av att sitta i solens sken. 

Det stramar i mudden och jag har svårt att hitta en bekväm ställning för mina stickor. Halvsittande är bäst. Men jag vågar inte röra mig för mycket, tänk om jag faller ur fåtöljen! Då måste jag ligga kvar på golvet ända tills det blir morgon. Inte ens då är det säkert att Hon kommer till min undsättning. På morgnarna brukar Hon inte gå in i vardagsrummet, då håller Hon sig mest kring köket och badrummet, innan Hon försvinner ut genom ytterdörren - för att inte komma tillbaka hem förrän ganska sent på kvällen.

Men när Hon väl är hemma ägnar Hon mig mycket tid. Ändå känner jag mig ofta försummad. Det är sällan Hon sysslar med enbart mig. Får jag sitta i knäet när Hon är hemma har Hon oftast blicken riktad mot den svarta. Eller så lyssnar Hon till något annat än det vackra ljudet av mina klingande stickor.

Den Unga träffar jag än mer sällan, även om Hon ofta har mig för händer när de sitter tillsammans i vardagsrummet. Jag har bara att göra med Den Unga när Hon ska bedöma om jag är lång nog för Den Ungas rygg. Men när jag inte längre sitter fast i mina stickor hoppas jag ofta få bekläda Den Ungas överkropp.

När det talar om hur dagen har varit lyssnar jag uppmärksamt. Jag får höra hur de kämpar i sin skola, Hon som lärare, Hon som elev. Varje dag är de omgivna av människor, varje dag måste de fatta viktiga beslut. Hon funderar ofta på hur Hon ska behandla dem Hon har omkring sig, hur Hon ska göra för att få dem att hålla sams, lära sig nya saker och klara sig i tillvaron. Den Unga vill veta vilken tröja som passar bäst till byxorna, hur håret ska se ut och vilket ögonsmink som är finast. Människor har många orsaker att bli trötta och bekymrade.

Ibland kommer Den Skäggige på besök. Jag vet inte riktigt vem han är, han har aldrig stannat tillräckligt länge för att jag ska hinna lära känna honom. Men jag har hört att Den Unga kallar honom "Pappa". Vad nu det kan betyda. Den Unga följer med Den Skäggige när han ger sig av, och kommer tillbaka ett par dagar senare. Kanske "Pappa" betyder "Den Som Hämtar Den Unga Ibland"?

De är ganska lika, Hon och Den Unga. Inte till utseendet, men de beter sig likadant. Varje dag är de utomhus och rör på sig. Annars turas de om att sitta vid ett bord och trycka på små knappar så att svarta krumelurer dyker upp på skärmen i en gråvit plastlåda. Och ganska ofta tillverkar de saker av garn och tyg. Mig, till exempel. Jag hoppas verkligen att jag är färdigstickad snart.