Kortprosa

Pojken i snöskogen

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 27 januari 2011 10:00

Skriven av Magnus Lindgren

Träffar: 471

”Mamma, var är du?” Lillpojken Joel skakar av köld. Men fortsätter ändå sin vandring. Han måste ju framåt. Vill bort från skogen och den djupa snön som redan trängt in ovanför kängorna och där smält till isvatten. Han tar hjälp med nakna händer för att inte falla, ännu en gång.

Vantarna blev kvar i en driva längre bort, fast kanske var det närmare hem ändå. Joel vet inte säkert. Han minns inte längre hur han ska gå för att hitta tillbaka. Snön ligger djupare. Den når långt över knäna på spinkiga barnsben som bara är fem år långa. Han får allt svårare att röra sig och orkar snart inte gå något mer. Det tar på krafterna att pulsa fram långt inne i snöskogen när man är en liten människa.

Alla letar efter Joel, men på alldeles fel ställen. Först vid lekplatsen. Den med gungorna i blå favoritfärgen. Man letar vid klätterträdet högre än husen. Sedan längre bort mot den spännande bäcken, dit han högtidligen lovat att han aldrig ska gå utan att storebror följer med. Man letar bort mot stora vägen. Den som bilarna far på, med pappor som åker till sina arbeten, tidiga morgnar när det fortfarande är natt på himlen. Man frågar alla man möter. Men ingen har sett pojken som tappades bort.

Kung Vinter tränger sig på med sin isande vind. Kyligt följer han lillpojkens vilsna vandring allt djupare in i snöskogen, där ingen syns till och ingen hör honom ropa efter sin mamma. Vinterkungen är en lömsk figur, en tyst och hänsynslös dräpare. Nu vill han fånga den lille och sedan låta honom isas till döds av sina vinande hjälpare och iskalla kumpaner i vitt. Sakta väver han sitt kalla och klibbiga garn runt sitt späda offer. Det går ganska snabbt kring en liten människa.

Man letar länge där Joel inte finns. Och det kostar tid man egentligen inte har. När man till slut hittar fram till platsen där orken tog slut, finner man honom liggande helt stilla med ansiktet nedåt i en isig snödriva. Är lillpojken Joel så borta för alltid? Är han kallad i förtid, som offer för vinterkylans krafter och ödets nyck? Eller hinner man ännu skrämma vinterdöden på flykt och blåsa livet åter i den taniga kroppen, om man bara hastar fram? Någon tar tag i pojken och vänder hans ansikte upp. Kinden är riven blodig och skorpan på såret är redan hårda kristaller av is.

”Mamma, var är du?”

© Magnus Lindgren