Noveller

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad tisdag, 21 april 2009 10:30

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 791

Påsksemestern som snöade inne

Solo blev överlycklig när Anna öppnade dörren och klev in i den dunkla hallen. Hon klappade om hunden innan hon ställde upp handväskan på hatthyllan och började sedan knäppa upp sin kappa.

– Nu du, Solo, sa hon, ska matte sticka på semester. I påsk bär det av, förstår du. Då ska matte sola sig och koppla av. Anna hade varit inne på resebyrån och viftade nu med resebroschyren som hon höll hårt i handen. Solo tyckte det såg ut som en ny lek, så han gläfste till och försökte hoppa upp för att ta sig en närmare titt på det där fladdrande häftet. Äntligen hade hon kostat på sig den där resan som hon hade velat göra så länge, men tyckt att hon inte haft råd med. Hon skulle resa till Kreta över påsken. Telefonen ringde och hon skyndade sig att svara. Det var Annas dotter, Monica.

– Hej mamma! Nu äntligen ska du få träffa Pierre som jag har talat om så länge. Du är bjuden på inflyttningsfest i vårt nya hus på påskafton.

– Oh! men det går inte, lilla vän. Jag ska …

– Inte den här gången också, du måste få träffa Pierre, vi har ju haft sällskap ett helt år nu, klagade Monica. Jag hade tänkt mig att vi skulle ha en riktig familjefest, sa hon utan att dölja sin besvikelse.

– Jag lovar att så snart jag kommer tillbaka efter påsksemestern, ska jag dyka upp så fort du andas om det. Det lovar jag dig heligt och dyrt, min flicka.

Så berättade Anna att hon just hade kommit hem från resebyrån.

– Amanda som förestår resebyrån, nästan skräddarsydde en resa för en ensamstående dam, förstår du. Och jag vill inte avbeställa den, även om jag har alla möjliga skydd för att få pengarna tillbaka om det skulle hända något. Förstår du mig, lilla Monica? sa Anna och försökte få förståelse av sin enda dotter.

– Du ska ju alltid göra något annat, anmärkte Monica.

– Jo, jag vet att det har slumpat sig så, men jag lovar att nästa gång kommer jag. Det kommer säkert att bli en trevlig påsk ändå, försökte Anna att trösta. Solo kommer ju i alla fall, det vet du.

– Ja, det är väl tur att inte han har en lika envis egen vilja som sin matte, suckade Monica. Så blev det bestämt. De avslutade samtalet och Anna gjorde i ordning lite mat åt både sig och Solo.

***

Nästa dag var det regn och riktigt ruskigt när Anna var ute med Solo. Det blev ingen lång promenad. Hon tog in posten på vägen in. Till sin glädje såg hon att hon fått ut lite retroaktiv lön för ledigheter som hon inte utnyttjat. Hon bestämde ju så hastigt att hon skulle ta pension vid sextio. Det var ju passande att få lite extra slantar nu när hon skulle ut och fara. Då kunde hon lägga lite extra på att vara med på dagsturer för att titta på sevärdheter, sådant kunde kosta extra. Hon längtade till de soliga söderhavsöarna, när hon ruskade av sitt paraply och torkade Solo om tassarna innan de gick in.

***

Solo gnydde och ville ut igen, så Anna gick fram till köksfönstret för att se hur vädret var. Det hade i alla fall slutat duggregna, konstaterade hon, men i stället for det några snöflingor i luften.

– Nå det är i alla fall bättre med snö. Flingorna är i åtminstone torra, sa hon och såg på Solo. Hon klappade om honom och gick mot hallen för att ta ner hans koppel från hyllan.

– Aldrig blir man klar över när den där påsken infaller. Ibland tycker jag den kommer alldeles efter jul och andra år är den ju så sen att man nästan kunde slå ihop den med Valborgsmässofirandet, mumlade hon och fortsatte sitt samtal, nu med blicken riktad mot Solo:

– Det är kanske blött utåt ängen, så det är väl säkrast att ta gummistövlar. Hon sträckte sig fram för att ta sina gummistövlar som stod längst in och nästan oåtkomliga för andra använda skopar och kängor, som hade råkat hamna framför. Hon stack ner fötterna i de kalla stövelskaften. Det rös till inom henne. Skulle hon verkligen gå ut en gång till?

– Förresten, hör du Solo! sa hon hastigt och med muntert höjd röst och tittade till lite extra och på Solo, så han började gläfsa utan att veta vad han skulle vara glad över. För när matte lät så upprymd, brukade hon vara glad.

– Kan du hålla dig en liten stund, så tar vi bilen och sticker ut till Sandviken och bryter påskris. Vi kan köpa fina fjädrar på hemvägen och göra riktigt fint här hemma till påsk. Solo hoppade upp och ner som en liten studsboll och gnällde. De där fjärilshundarna som Solo tillhörde, såg nästan likadana ut allihop, så man kunde knappt se vad som var fram eller bak på dem. Han var en charmig liten hund den här jycken. Solo gillade bilåkning och hoppade villigt in i bilen. Han var nog inte så farligt nödig heller, trodde Anna och körde den lilla biten genom staden och ut till sjön Trollvattnet, där hon parkerade bilen på en vändplan alldeles nära stranden. Luften var härlig och de där snöflingorna såg ut som mjuk bomull där de virvlade lätt i luften. Anna stod helt stilla och bara kände hur vinden lekte i hennes hår. Hur de mjuka flingorna landade i ansiktet som lätta smekningar, medan Solo tömde sin icke överfulla blåsa mot en vindpinad och avlövad buske. Det hade nog blivit en ovana det där att Solo ville ut så ofta. Det började när Anna gick i pension för ett par månader sedan. Han hade blivit bortskämd med att få gå ut så fort han gav minsta lilla pip ifrån sig. Så var det nog.

Hon bröt en fin bukett björkris, med några instick av alkvistar som hade sådana där gulliga små mörkbruna fjolårskottar. Det blev en äkta robust och helt annorlunda prydnad än enbart påskfjädrar. Anna visste mycket väl att det egentligen var förbjudet att bryta ris, men sly som bekämpades med hormoslyr, kunde inte vara så värst bötfällande att bryta...