Noveller

Pärleporten hänger bara på ett gångjärn, del 2

Ingbritt Wik

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad onsdag, 13 augusti 2008 10:00

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 1121

Pärleporten hänger bara på ett gångjärn, del 2

– Kan du tänka dig att Moa svär över den där Pärleporten i bland? Men jag är jätteglad över att den finns. Vad vore livet utan Pärleporten? sa han mest för sig själv och slog lite misslynt med svansen.

– Vad säger Moa då? När hon svär över Pärleporten, menar jag, sa Sessan och såg lite tvehågsen ut.
 
– Hon säger de hemskaste saker, som ... Som du säger att jag inte får säga – som: ...Satan, Hell, Skit, Fan och så hans farmor eller mormor, men det får man kanske säga, men hon säger förbann... också, och det får man inte säga, va?
 
– Jasså, jahaaaa, suckade Sessan. Men varför skulle Moa svära och domdera över PÄRLEPORTEN? Det är väl inte så hon ser på den? Inte vad jag har hört i alla fall.
 
– Nä ... Det är väl inte så konstigt att du inget har hört om det, du är ju inne jämt. Gå ut så ska du få höra!
 
– UT ... , sa Sessan dumt.
 
– Ja, det är väl klart att hon svär över Pärleporten när hon är ute. Det finns väl ingen anledning att svära över den inomhus, heller? svarade Amigo med självklarhet i stämman och såg med överseende blick på sin mor.
 
Sessan skakade ännu en gång på huvudet och undrade varför Moa inte svor över den mer än när hon var ute.
 
Amigo såg forskande på Sessan när han upplyste henne om att Moa aldrig gick genom Pärleporten när hon var inne. Dessutom poängterade han att hon säkert kunde höra ända in – när Moa nästa gång var på väg genom Pärleporten.  För det var ett väldigt plingande och rasslande varje gång hon försökte öppna den, förklarade han.
 
– Det är kanske Sankte Per som skramlar med sin nyckelknippa, föreslog Sessan hjälpsamt och svalde så det uppstod ett nästan hickande läte.
 
– Ja inte vet jag vem det är men om det är han Per, som du sa, så sitter han ju uppe på halva Pärleporten och skramlar i takt med portens rörelser.
 
– Mycket märkligt, på min ära, sa Sessan och lade huvudet på sned. Har du sett den där porten också, menar du ... eftersom du kan veta var han sitter? Han den där Per, alltså, undrade Sessan och höll andan medan hon väntade på svar.
 
– Klart jag har! Tror du att jag är blind?
 
– Nä, nä... inte tror jag väl det, men ...

Nu vågade inte Sessan göra narr av sonen, för nu började hon tro att det var sant det han berättade. Eller att han kanske hade fått för mycket sol på hjässan. Det var ju över trettio grader om dagarna, ibland närmare fyrtio. Solen lyste ju från molnfri himmel och han hade ju ingen mössa ...

Nu skakade inte Sessan bara på huvudet, nej nu kände hon hur hela hennes lilla kropp genomfors av små skakningar, och hon började känna ett lätt illamående och en stor matthet som spred sig nedåt alla fyra benen. Var det så illa med hennes son, så han stundvis var på väg bort från henne? Var han kanske nästan död ibland? "Gode Gud!" sa hon högt och skar tänder lite lätt.
 
– Du ser ut som om du håller på att svimma, morsan! Mår du inte bra ...? Eller är det bara det att du inte tror på vad jag berättar? frågade Amigo och petade lite försiktigt på Sessan med höger framtass. Gå ut i morgon, så får du ju se själv! beordrade han och puttade henne i sidan ännu en gång, fast lite hårdare den här gången.
 
– Nä, det skulle väl aldrig falla mig in, svarade Sessan hastigt och vätte läpparna med tungan och såg med frånvarande blick ut genom dörrspringan igen. Så tillade hon:
 
– Hur kan allt detta hänga samman? VAD i all världen har grabben sett?
 
Den frågan ställde hon rakt ut genom dörrspringan till själva universum, hon plirade upp mot himlen som om hon väntade sig att svaret skulle komma därifrån istället för från sonen som just i den stunden drog in luft för att svara.