Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 14 april 2009 08:30

Skriven av Lennart Björk

Träffar: 737

PAPPA VET ALLTID BÄST

NÄR MAN vänder sig om ser man den gamla grusvägen slingra sig mellan mjuka, grönklädda kullar vilkas sluttningar är dekorerade med förstrött betande kor. Man ser också det uppvirvlade vägdammet från den just förbipasserande bilen som nästan trängt ner oss cyklister i diket, fortfarande hänga kvar i den värmedallrande luften. Det är en riktig skånsk högsommardag med allt vad detta innebär av fågelsång från ingenstans, doften av mognande sädesax och ett intensivt insektssurr bland dikesrenens ogräsprakt. Ovanför denna väna idyll välver sig himlen som en klarblå sjö, på vars lugna yta några vilsekomna molntussar ligger för ankar. Kondensstrimman från jetplanet är nu nästan helt upplöst och man kan därför endast ana åt vilket håll Kastrup ligger. Gladan ovanför oss har centrerat sig i termikblåsan och kurvar runt alltmedan den stiger som en kork under vatten. I denna pastorala miljö fortsätter vi vår cykelfärd, ovetandes om att en bonde från en närbelägen gård nalkas oss med en tung hammare i handen.

UNDER DENNA cykelfärd har jag gjort mitt bästa för att till våra barn Christers och Lenas fromma, bärga några av de spridda vrakdelar från min "naturlära med hembygdskunskap" som fortfarande driver omkring på glömskans hav. Sålunda har jag värmt upp mig genom att säkert och korrekt inte blott peka ut maskros (Taraxacum Vulgare!) utan även sockerbetor. Till yttermera visso har jag på samma eleganta sätt klarat ut skillnaden mellan fiskmås och skrattdito, gladan ovanför oss inte att förglömma. Ormvråken som lyfte från telefonstolpen är det som mest sätter barnens fantasi i rörelse när jag dramatiserar.

– Stor rovfågel ryttlar högt uppe, liten sork lågt nere, ofattbart skarpt öga ser, snabb dykning, liten sork hinner inte undan, vassa klor och näbb – "the rest is silence". Kanske lite väl krasst uttryckt men...

Lena verkar lite tagen över min realism och tycker synd om sorken, jag tycker synd om henne, kanske spelade jag över i min framställning.

– Häftigt, säjer Christer och smäller med fjädern till pakethållaren.

UPPMUNTRAD av mina framgångar inför barnen, känner jag mig mogen för mera kvalificerade examinationer. Varken vallmon eller blåklinten går säker för mina argusögon och väl medveten om att allt som förevarit under sådana här utflykter, mycket noga redovisas såväl inom som utom familjen, känner jag min ryktbarhet som natur– och skogsmänniska grundmurad för åtminstone en generation framöver. En behaglig känsla, måste jag erkänna. För att ytterligare befästa denna ställning som en sentida Linnélärjunge, stannar vi till vid ett vägskäl för att klara ut de fyra sädesslagen.

– Alltså barn, säjer jag däst på framgångarna, vet ni vad det är för sädesslag som växer på fältet där? Jag pekar men i samma ögonblick börjar jag själv tveka om det rätta svaret. Samtidigt får jag syn på honom.

BONDEN SITTER hopkrupen med sin hammare under det mjölkbord som han nu kommit fram till för att reparera. Det syns tydligt att han hört min fråga till barnen. Jag tittar diskret på sädesaxen framför mig, är det korn eller råg? Om det åtminstone hade varit havre, havrens utseende är jag helt säker på. Havren växer liksom i vippor, inget att ta fel på. Lika säker är jag på att det inte är vete. Men det här, är det råg eller korn? Kornaxet har långa borst hörs det långt inne i huvudet på mig. Men det låter avlägset, åtskilliga folkskoleår avlägset. Långa borst? I skolan hade man i alla fall de fyra sädesslagen samlade på en och samma plansch. Då var det ingen konst att se vilket som hade längst borst. Men nu står jag inför verklighetens kateder och har ingen plansch och ett proffs som censor. Christers röst återför mig till nuets problem.

– Nä, Pappa de' vet vi inte. Även Lena skakar på huvudet.

– Kanske e' de' penselsäd, fortsätter junior, nu med glimten i ögat – nä' jag bara skojade. Va' e' de' för nå't, Pappa?

En skata i närheten skrattar hest och nere från bondgården hörs hundskall. Bonden bankar och bänder loss en skadad bräda.

JAG ÄR fortfarande lika osäker som tidigare. Nu gäller det att vinna tid för att borsta upp kunskaperna kring långa och korta borst. Att göra bort sig inför barnen skulle i och för sig inte innebära någon större katastrof, det vet jag av erfarenhet. F ö har jag tidigare omtalade maskros och skrattmås att falla tillbaka på. Javisst ja, gladan, ormvråken också, just det – där har jag gjort en stor insättning på mitt förtroendekonto! Så förälderprestige...? Absolut inte. Nej det är tanken på en fadäs inför proffset under mjölkbordet som förefaller mig mindre tilltalande.

– Är det kanske havre, hör jag mig själv säja samtidigt som jag intensivt grubblar över långa och korta borst. Korta borst – tja kanske? Nu hörs inget bankande eller brädknakande – till och med naturen kring oss tycks hålla andan. Tystnaden kräver ytterligare utspel från min sida.

– Nej barn, havre är det inte. För se havren växer liksom i vippor. Det finns råg, vete, korn och havre. Kan det vara... ska vi säja... vete?

NY UNDANMANÖVER av mig – elegant sådan, tycker jag. Men nu har jag i alla all visat proffset att jag inte är helt borta. Jag ler ansträngt mot bonden som förstrött petar i sin spikburk. Han verkar helskärpt. Börjar han kanske inte flina lite skadeglatt? Har han genomskådat mig trots havreföreläsningen? Nåja, vi är inte färdiga ännu, du farmare, vänta bara, tänker jag. Jag har i alla fall vetet kvar och sedan 50 procents chans att gissa rätt mellan råg och korn, så flina lagom du. Och skulle jag i det senare skedet gissa fel trots det hyggliga oddset, så är väl en "felsägning" inte hela världen. Jag tycker på det hela taget att jag ligger bra till.