Noveller

Oundvikligt

Anna Nygren

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad måndag, 21 februari 2011 08:00

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 352

Lukten när hon öppnade dörren hade i början gett henne kväljningar. En blandning av urin, damm och rester av micromat. Nu reagerade hon knappt. Bakom henne smällde brevinkastet och de många låsen. Sedan blev det tyst. Hon hade nog vant sig vid lukten, men tystnaden var en annan sak. Hemma var det aldrig tyst. Där fanns alltid en spisfläkt som brummade, en lillasyster som skrek på en lillebror, en pappa som gormade, en mamma som klagade, en teve som dånade ut egyptiska såpor, en slamrig blandning av punk och bhangra när två stereoanläggningar tycktes tävla med varandra om vilken som kunde åstadkomma högst volym. Här var tystnaden öronbedövande.

Persienner täckte fönstren i vardagsrummet. För att inte spetsgardinerna skulle blekas, det hade hon fått höra så många gånger att det nästan blivit ett ofrivilligt mantra, en fras som flög runt i hennes huvud hela tiden. Blommorna prunkade, men hon visste att de var av plast. Elementen var iskalla. Hon skruvade upp dem. Så vände hon sig mot fåtöljen framför teven. Kroppen i den såg nästintill livlös ut, så stilla var den. Blusen var oknäppt, under den syntes den gördellika saken som skulle hålla ryggen uppe. Kjolen hade åkt upp över vänstra knäet, där syntes stödstrumpans kant som skar in i benet, det slappa lilla fett som fanns hängde ut över kanten. Åderbråcken liknade mönstret som termiter gör i vedträn. Plötsligt såg hon framför sig hur små kryp kröp i inuti benet och skapade bråcken, hon såg hur de krälade, gröpte ur muskler och åt sig igen om senor, gjorde hål i huden och kröp ut ur de extra tjocka ådrorna.

”Hej, Asta! Hur är det med dig idag?”

Hon försökte verkligen låta så trevlig som möjligt, men stämbanden spände sig och tonen blev bitter i alla fall. Hon log. Eller försökte åtminstone. Men mitt i leendet kunde hon bara tänka på att hon hade en finne i mungipan som kliade. Hon ruskade försiktigt om kvinnan för att hon skulle vakna ur sin halvdvala.

”Jag förstår inte vad du säger. Prata svenska.”

Rösten var som ett skrik, fast den var svag och på sätt och vis livlös. Ögonen som tittade på henne hade ett uttryck av förvirring blandat med irritation. Men under detta uttryck fanns något annat, en enorm trötthet, som om de sett alldeles för mycket, levt alldeles för länge. De var blekt grågröna, simmiga och blanka. I ögonvrån fanns en klump av gul gegga. Ögonlocken var en aning för stora, hängde över ögonen, så att de aldrig blev helt öppna. Nätet av rynkor kring gamlas ögon kunde ibland ge dem en sorts skönhet, som ett helt livs visdom inristats i ansiktet och gjorde det vackert. Men Astas alltförstora hud hade snarare knölats ihop som man knölar ihop gårdagens tidning och tryckts ut i ansiktet, så att vecken saknade mening och snarast fick henne att likna en sur bulldogg.

”Hej Asta, det är jag, Jasmina. Det är onsdag idag så vi ska duscha, kommer du ihåg det?”

”Vem är du? Du har väl inte dragit upp persiennerna? Solen kan bleka spetsgardinerna om de är uppdragna.”