Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 16 februari 2009 08:02

Skriven av Annmarie Forsell Nilsson

Träffar: 783

Orkan över Örskär

– Nu närmar vi oss Öregrund, sa mamma och pekade framåt med hela handen.

Mamma körde bilen sakta genom den lilla staden. Hamnen skymtade fram mellan husen. Segelbåtar och motorbåtar låg tätt intill varandra. Hon svängde runt hamnen och ställde sig i kön bakom en traktor som också skulle med färjan till Gräsö.

Pia och jag hoppade kvickt ur bilen. Pia var 11 och jag 13 år. Vi skulle få vänta en stund innan färjan gick och vi kände små ilningar i maggropen. Efter en lång resa från Värmland som startade kl 04.30 på morgonen var vi äntligen här. Sommarlovet hade börjat.

Solen spred sina strålar över Örskärssund. Den lilla vändplatsen, stenbryggan och de timrade sjöbodarna stod på precis samma ställe som förra året. Det var som det skulle vara. Vi kände oss hemma och sommaren på Örskär var belöningen efter ett år i skolan.

En motor surrade mellan öarna som skiljde Gräsö från Örskär. Fyrvaktmästaren var på väg för att hämta oss. Kassar, resväskor, några filtar, metspö, fotogen placerades på bryggan i en röra. Bilen parkerades på Gräsö.

– Ja, nu är det dags igen, sa mannen medan han ströp motorn. Ni kommer med fint väder.

– Det åskade i Uppsala, sa mamma och flyttade resväskan närmare bryggkanten.

– Vi räknade alla S-bilar på vägen hit. Pia höjde handen för att rita ett S. De var fler än förra året. Rösten dansade ut och spred sig i vinden över vattnet.

Örskär tecknade sig fint i horisonten. De rundade klipporna med sina små vikar. Vattnet som sakta kluckade mot stranden. Det luktade saltvatten och fisk. Vi närmade oss vår hemmagjorda hamn. Den hade vi plockat sten ur under somrarna, lag dem på sidan till en barriär för att få vår roddbåt med snurra att ligga säkert.

Vi steg ur båten och langade iland packningen. Kassarna tyngde ner våra armar medan vi gick efter varandra mot sommarhuset. Det var en röd liten stuga utan bekvämligheter. Vattnet hämtade vi i brunnen i stora hinkar. Utedasset låg en bit längre bort bland träden och på ena hussidan ett provisoriskt diskställ. Spritköket skulle hjälpa oss från hunger under hela sommaren. Det här var vårt paradis.

Pia och jag gick barfota på de runda stenarna och letade efter orkidéer utefter stranden. Det skulle finnas åtskilliga arter på ön och vi ville hitta dessa fridlysta blommor.

– Titta, en örn och vilken näbb. Pia kisade upp i skyn.

– Vi springer till utsiktstornet och tittar, ropade jag.

Havsörnen svävade över våra huvuden. Den var flera meter över vingarna och så nära ibland att vi kunde se ögonen. Vi stod hänryckta i tornet en lång stund. Pia ryckte i min tröja och pekade mot horisonten. Svarta mörka hotfulla moln närmade sig ön. Vi började klättra ner och tog stigen hem mot stugan.

Ovädret drog in över Örskär. Regnet smattrade på taket. Utanför stugan blev det stora pölar. Håret klibbade sig fast och hängde i testar när jag var tvungen att gå bakom knuten. Stearinljusen tändes och fotogenlampan lyste och målade skuggor på väggarna. Vi lade oss i sängarna och läste Fantomen.

– Vakna, vi måste ner och dra upp båten. Mammas oroliga röst trängde igenom sömnen.

Jag vaknade med ett ryck och ställde mig upp medan jag sträckte mig mot Pia och skakade på henne. Vinden tjöt i stugan och åskknallarna kom tätt. Blixten lyste upp rummet. Fyrens tjut kom med jämna mellanrum.

– Nu, mitt i natten. Pia darrade lätt på rösten.

– Har vi ingen båt så är vi låsta här, svarade mamma medan hon höll fram våra kläder.