Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 21 oktober 2009 09:00

Skriven av Annmarie Forsell Nilsson

Träffar: 1038

Ombytta roller

Kikaren svänger fram och tillbaka. Åke är framme vid bryggan. Hoppar i båten. Shortsen fladdrar runt benen. Vänder sig om i båten och sträcker armarna mot Kerstin och hennes picknickkorg. Han blir varm av hennes leende och får syn på två champagneflaskor. Med en mjuk rörelse ställer han ner korgen på däck. Ingenting får hända den korgen. Arto tar ett språng ner i båten. Två yngre killar hoppar kvickt i efter honom.

– Få se hur många sälar vi kan få på bild? De dunkar sälfantasten i ryggen. Du har väl reda på var de finns?

Vågorna rullar sakta. Ju längre ut på det öppna havet de kommer desto mörkare blir molnen och mer hotfulla. De ser ut som gubbar, mörka och håriga som cirkulerar i skyn. Båten kränger till. Nu fräser det omkring dem, vitt skum syns ovanpå vågkammen. Avstånden mellan öarna blir större och snart syns endast havet. De har passerat Huvudskär. Båten klyver de rullande vågorna.

– Bäst du håller i relingen. Arto tar tag i Kerstins hand.

Det rör sig i magen på honom och gungningarna i båten ger känslostormar som kommer upp till ytan.

– Vi öppnar en champagne och skålar för sälsafarin. Kerstin tar upp en flaska från picknickkorgen.

Hon räcker över flaskan till Arto som öppnar den. Korken flyger upp i luften och hamnar i vattnet. Jubel. Några plastmuggar kommer fram. Muggarna fylls.

De mörka molnen kommer i en rasande fart närmare båten.

– Titta mot öster! En stor våg!

– Den är flera meter hög! Sälfantasten tar kikaren från ögonen.

Vågen stänger in båten i hela sin blöta skepnad. Havet sprutar runt båten. Den kantrar. Vågen drar förbi. Det är tyst på havet. I vattnet ligger alla från båten och guppar. Arto frustar och spottar vatten när huvudet kommer upp till ytan. Vattnet forsar in i munnen. Det kalla höstvattnet suger sig in på kroppen. Han förbannar den eländige vågen och tittar sig omkring. Var är de andra från båten? Flera gula flytvästar syns i vattnet.

Till höger ser Arto en kobbe. Klipporna blänker svarta från vattnet. Det växer några träd på kobben och efter strandkanten finns lite gräs. Där finns räddningen.

– Det finns ett skär till höger om oss. Vi tar oss upp där.

– Simma, det är bara 100 m dit. Sälfantasten plöjer genom vattnet.

Rörelserna på vattnet ökar. De lyfter sina blickar, ser kobben, sparkar och simmar mot räddningen. Kerstin och sälfantasten kommer först fram till klippan. De kämpar för att få fotfäste på den våta klippan. Åke ställer sig upp, men halkar tillbaka i havet. Ett nytt försök. Han är uppe på skäret. Han tar tag i Kerstin och drar upp henne ur havet. Bröstkorgen häver och sänker sig på dem. De ställer sig bredvid varandra. En blöt fläck bildas under dem som blir större och större.

Arto når skäret och Åke sträcker ut sin hand. Får tag i hans tröja, grabbar tag i hans hand och drar honom säkert upp på kobben.

Kaptenen och de unga killarna simmar trevande fram i vågorna. Får hjälp upp. Där står nu allesamman och huttrar. De tittar, pupillerna är stora och svarta. Vad händer? En så stor våg att hela båten kantrar och sjunker?

– Båten bara försvann. Kerstins röst fladdrar med vinden.

– Vi var nästan framme vid sälarna, säger sälfantasten och suckar.

Skymningen sänker sig över havet. På skäret står de tryckta intill varandra. Kläderna dryper av väta. Det knottrar sig i skinnet. Arto sätter sig ner. Bröstet drar ihop sig och han klapprar tänder. Alla sjunker ihop, sätter sig.

– Vi klarade oss.

– Ja, men vi kanske fryser ihjäl. Kaptenen skakar på axlarna.

– Om vi inte är tillbaka ikväll, så börjar de leta.

Åke tar upp kikaren och tittar ut mot havet. Ett tjut stiger upp från hans strupe. Vattnet höjer och sänker sig utanför kobben. En gråsten som kommer fram genom vattenlinjen. Ja, flera stycken. De skeppsbrutna vänder sig ut mot havet. Små lysande stjärnor syns i mörkret. Ljuspunkterna rör på sig. De sitter ihop två och två. Kommer närmare och cirklar runt kobben.

– Sälar! De har upptäckt oss, inte vi dem. Arto ställer sig upp.

Sälfantasten flyger upp och tänker precis utföra en glädjedans, när han sakta sätter sig igen.

– Vilken flock, flämtar Kerstin? Fast det är ju tvärtom, sälarna tittar på oss.

De böjer sina huvuden och sitter tysta. Ingen vågar säga något. Sälarna simmar runt, som för att hälsa. De tycks säga till dem att de inte är ensamma på skäret. De finns ju runt dem. Lugnet sprider sig i gruppen. Alla andas med små fina andetag och känner att snart är hela äventyret över.

Sälarna viker inte från kobben. De simmar fram och åter. Flera timmar går. Gruppen på skäret väntar och väntar.

Som genom ett trollslag är alla sälarna borta.

– Hör ni ljudet? Kerstin lyssnar.

Ljudet kommer närmare. Kaptenen ställer sig upp och viftar med en vit blöt tröja.


© Annmarie Forsell Nilsson