Om lantlivets fröjder, del 2

När det gäller i övrigt så brukar också småhussarna och jag leka kurragömma både inne och ute och jag är så lycklig att det sjunger i kroppen. Matte påstår att det syns på mej. Jag älskar hela min flock som fullkomligt smälter ner inför mej, men som inte glömmer att tala om att det finns regler att leva efter ändå. (Hm jag skulle gärna vilja ha lite mer favörer. Jag får inte gå på bordet som kattan och inte vara i husses och mattes säng som kattan. Det finns orättvisor faktiskt fast också vissa hinder, kan man säga. För att jag är större och inte så vig och lätt som kattan.)

Jag är en sån oerhört trevlig hund att dess like finns inte, men jag är kräsen med maten. Min förtjusning i mattens ostmorgonsmörgåskanter har jag lämnat för länge sen. Det tillhörde den färska ungdomens tid det när pretentionerna inte var så höga och erfarenheten begränsad!

Finns det inget mer intressant på smörgåskanterna än ost får det vara. Matte säger att den gamle hunden var som ett sopnerkast och en glufs för han slukade allt. Men si jag är allt lite finare i kanten av mej så litet dyrbarare uppoffringar kräver jag om det ska vara mödan värt att stoppa i sej. Men som vanligt får jag mestadels hålla mej till min egen mat som kattan gärna delar med mej i min skål. Allt det gammelhunden såg som läckerheter ratar jag. Inget godis, ingen ost, inget bröd… Ja, och absolut inte Chiquitas bananer men väl den där andra mindre sorten Dole', det vill säga om det inte finns något godare i närheten. Matte har försökt få mej att äta ett ägg i veckan men det blev lite svårt med det eftersom jag ändrade mina smakvanor. Nu har hon kommit på att om jag får bära ett ägg i munnen en stund från hönshuset och in då slickar jag snällt i mej det där ägget i veckan som jag ska äta. Matte är inte så dum egentligen.

Jag är inte lika häftig med att bita som förut men jag har bestämt mej för att under vardagsrumsbordet där har jag min fyndplats där jag lägger alla mina egendomar. Både dem jag kan stjäla till mej och dem jag får att ha som mina egna. Jag är bra på det viset att det aldrig skulle falla mej in att äta upp något som inte är mat, men att tugga sönder lite trä om jag får tag på det eller tomma toapappersrullar det går bra. Man måste ha litet runtomkring sej av sitt sådär så att det syns att man lever. Mattes skor har jag dock totalt tappat intresset för. Jag har fått ett par gamla skor med skosnören i som är mycket roligare för jag kan ta dem i skosnöret och slänga runt med dem som en tossing.

Jag har också roligt med bollar och kulor. Jag bär mej åt som en katt, lyfter på mattan och sen petar jag under det jag har och sen låtsas jag att jag letar efter byte. Det leder till att så fort matte lagt en matta rätt på sitt sätt, lägger jag den rätt på mitt och så håller vi på. Något annat som också är roligt är garnnystan. Jag har fått några av matte som jag gjort riktiga trassel av. Dom ligger jag på rygg och håller mellan mina framtassar, sliter och rycker och drar i. Det är oerhört spännande och mjukt att syssla med. Matte och husse skrattar åt mej. Dom tycker att jag är som en bebis då men undrar samtidigt om jag har nån kattgen i mej eftersom jag leker precis som en katt. Fast jag ser också ut, säger matte, som stygga vargen i berättelsen om Rödluvan, fast jag är betydligt vänare till sinnet. Jag gillar också att ligga vid mattes fötter och slicka dem för det tycker hon är skönt. Och något som aldrig förfelar sin verkan är att jag går till matte, husse eller småhussarna och lägger höger tass i deras knä och ser bedjande på dem. Då förstår de att jag vill något och jag kan visa dem vad det är. Jag är annorlunda än gammelhunden och har ett annat sätt än han att meddela mej med flocken, men fostran av människoflockar måste få ta sin tid så de lär sej nog med tiden.

I vår har matte sagt också att jag ska få börja på brukshundsklubben och få träffa andra hundar. Jag älskar att leka med alla hundar. Och sen har något annat hänt också. Det luktar så gott på ett ställe under min promenadsträcka så jag låter säger matte som om jag hade löständer som är förstora och samtidigt har frossa. Det klapprar lång väg och jag har inte riktigt kläm på vad det är än. Men jag är ju ung och har hela livet framför mej.

Ja, nyfiken är jag och ett strålande humör har jag. Mjuk och kärvänlig, generös och inte alltför menlöst lydig. Vacker som en dag och läcker som den läckraste pannkaka med glass och grädde är jag och jag tycker att livet är härligt. Jag har en mycket vacker päls och färg och är nog mer än ett praktexemplar med mina vackra fanor och mitt fina utseende och min charm och … ja. Det är skönt att finnas till och att veta sin plats, att ha så många som älskar en och gör det på rätt sätt. Jag vill hälsa till er att jag har det så bra och matte hälsar också. Voff! Voff! Voff!

Jappe (som nu blivit 14 månader gammal men har kvar sina röda ögonfransar) genom matte

---

Lägg till den här länken till Twitter eller Facebook

Textarkiv