Kortprosa
Om jag en gång missat min chans...
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad måndag, 17 september 2007 10:00
- Skriven av Lennart Andersson
- Träffar: 1503
Om jag en gång missat min chans...
...gäller det för all framtid?
Ännu var det bara ett skifte mellan ljus och mörker. När gryningen slutligen kom, var dagern bortvänd från mig. Då öppnar sig normalt sett andra möjligheter än vanligt för att en hävarm skulle kunna ge mig det kvanta jag behöver för att kunna resa texten till de medvetnas nivå. Men samtidigt blir jag en sorts vittne till konsekvenserna av vad jag skrivit ned med andra ord de begränsningar som min beskrivning har medfört.
Runt om mig sjuder det egentligen av liv. Men mitt jag befinner mig i ett mellanstadium mellan verklighet och dikt tydligen helt bortkopplad från denna söndagsmiddag. I det evigt skiftande ljuset uppenbarade sig ett något, som slutligen beslöt sig för att behålla min text såsom den ser ut nu. Det fanns dessutom inte utrymme för någon egen diskurs, som normalt brukar ligga bakom mig för att jag skulle få detta något att tala igenom för att få spärrarna till kontextflödet att släppa.
Lika lätt var det inte att bli frikopplad från sin gamla roll. Först måste jag vara klar med konsekvensutfallet i min nuvarande berättelse. Jag lade in en fiktiv historia en så kallad smäckare för att få tillgång till den väv, där det hade gått ord om att Ödet skulle uppträda i. Men det räckte inte upptäckte jag till min förvåning. Man kan inte fiffla på denna nivå. Jag måste ha en tolkningsram, varigenom jag kunde betrakta min litterära praktik och skapa min egen textoberoende av allt och alla, så att det spelade ingen roll vad än Ödet än ville. Jag kunde ju skriva vad jag ville, även om det inte blev så som jag själv ville. Man sa mig att klockan två skulle två fördelaktiga månpassager med Venus uppträda och då var det dags att skriva min blänkare om min historias nuvarande tillstånd. Var den frisk? Ja, var jag oberoende av Ödet tycktes den vara det. Det var svårt att avgöra men historien tycktes stå för sig själv. Jag letade febrilt med att ta mig in i denna fördelaktiga litterära praktik men tydligen kom jag inte i besittning av denna ram, så att min egen historia blev verklighet, så att jag kunde möta Ödets förrän klockan halv tre. Och visst hade allt förvandlats precis som enligt teorin men dina blickar sökte inte längre mina.
Allt var neutralt och fientligt.
För jag hade inte uppfyllt min uppgift att låta min litterära praktik bli din i samma ögonblick, som Du ville det, lät Du hellre vartenda dugg jag kämpat för i så många år försvinna i avloppet än att du lät mig få den skimmertext jag ville ha. Varför är du så stundomsinnad mitt öde?
Men så får jag min bistra sanning. Ingenting har egentligen förändrats utom vid det tillfälle, då jag har ändrat inställning till Mitt Öde. Han är och förblir densamme. Om han eller den enbart hade varit god hade den inte haft något anseende hos mig.
