Kortprosa

Om inte...

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 20 december 2010 10:00

Skriven av Anette Rosenberg

Träffar: 269

Allt hade varit perfekt om inte lillkusinen kladdat med sina dregelblöta fingrar på kristyränglarnas spetsmönstrade tårtpappersvingar. Stukade kristyränglar förblir vanskapta. Munnarna suddas ut, blir oformliga. Liknar mest grötiga, tummade smutsfläckar av blod. Ögonen gapar ihåligt tomma, som gamla urgröpta skal efter misshandlade kokosnötter. Änglarna blänger på mig med frasig likgiltighet och änglahåret spretar tovigt av smörkola och trög knäck. Nej, stukade kristyränglar är definitivt inte vackra.

Allt var perfekt innan lillkusinen kom inflygande och gjorde en fulländad buklandning i vår familj. Hon gulligullades med och nuttinuttades med så jag höll på att kräkas. På något sätt måste hon vara defekt. Jag hade bara inte riktigt listat ut på vilket sätt ännu. Hon måste väl för guds skull ha någon liten skavank, lukta illa eller vara trasig på något sätt. Hur kunde moster annars bara ha åkt och hämtat henne, så där utan vidare? En dag for moster iväg med ett flygplan och när hon kom hem så hade hon lillkusinen med sig, i ett litet knyte. Hur lätt som helst. Kunde man göra så? Bara flyga iväg och ta någon annans barn, bara för att de inte var helt perfekta.

Jag ansträngde mig minsann för att vara perfekt. Ingen skulle få komma inflygande i vårt hus. Linda in mig som ett knyte och flyga iväg mig till ett helt främmande land. Nej, jag hade lärt mig att rulla alldeles klotrunda chokladbollar. Jag kunde vecka och klippa helt felfria smällkarameller i regnbågens alla färger, klistra julänglar och fläta hjärtekorgar i guldfärgat och silvrigt glanspapper. Jag kunde fylla mina hjärtekorgar med hemkokt kola och polkagrisrandiga käppar. Jag nådde att hänga dem högt i granen utan att godiset ramlade ur. Julklapparna hade jag också lyckats smyga in under granen, utan att någon ens märkte det. Jag ansträngde mig verkligen för att vara perfekt.

Varje jul brukade hela släkten samlas hemma hos oss. I år kom inte farmor. Hon var förtrollad, till en ängel. Hon satt nog på ett av de luddiga små molnen där uppe i himlen. Kanske hjälpte hon till med att tända alla stjärnor för natten. Kanske var det hon som strödde ut alla snöflingor lagom till jul. Hur skulle annars renarna kunna dra tomtens släde som var fullt lastad med julklappar? Jag hade i alla fall gjort en extra fin kristyrängel till farmor. Den var dekorerad med rosa glitter och guldfärgade paljetter. Farmors ängel hängde som tur var på en av de översta grenarna i granen, utom räckhåll för söliga och klibbiga små kusinfingrar.

Allt hade kunnat vara perfekt om inte den blossande julgranskulan störtat i golvet, kras. Tusen bitar. Jag stod mitt i glasregnet. Allt hade kunnat vara perfekt om inte mina yra fingrar trasslat in sig i guldtråden.  Om inte glaskulan likt ett ilsket glödande granatäpple hade snott in sig bland grenarna. Om inte barren varit så tårögt stickiga. Om inte … glimret hade slocknat. De blodröda skärvorna låg söndertrasade och i inutiet fläktes silvertonen.

© Anette Rosenberg