Kortprosa

Olika hus

Inger Linnea Johansson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 15 februari 2011 16:50

Skriven av Inger Linnea Johansson

Träffar: 503

Det är ett år sedan sist.

Jag hade glömt hur meningsfullt och viktigt allt är. Effektiviteten. Tempot.

Och alla duktiga människor som skyndar från möte till möte med mobilen nära och papper med senaste uppgifter tätt tryckta intill sig. Skynda, skynda.

– Å, det är fjärde dagen jag är här den här veckan! kvittrar någon.

En snabb kram och så vidare till nästa möte.

Skjutspetsar. Eldsjälar. Brinnande.

Vi är alla delaktiga och innefattade i en slags gemenskap. En del av oss är mera tillfälliga gäster som brottas med underlägsenhetskänslor: Räcker jag till? Platsar jag här? Andra av oss har en självklar roll och rör sig hemtamt mellan rummen.

Jag vet inte om jag någonsin platsat här på riktigt. Kanske har jag låtsats. Nu bryr jag mig inte om att låtsas längre.

När jag kommer ut blir jag strax stående. Fascinerat ser jag på den stora grävmaskin som går lös på byggnaden utanför. Så många tankar och känslor väller fram både från förr och nu.

Denna oerhörda maskin med stora och breda käftar griper glupskt tag i betongen och rycker loss block efter block. Som strimlas. Maskinens hiskliga gap med huggtänder påminner om monstren som barnbarnen undervisat mig om. Det krasar och ryker om käftarna.

Så finns då dessa monster i verkligheten! De äter hus. Äter de månne människor också?

Jag minns. Jag var med när den byggnaden invigdes för så där en 40 år sedan. Minns stoltheten över alla finesser och förhoppningar om vad inte detta skulle kunna få betyda.

Hur det blev? Snart blev det ett naturligt inslag som togs alldeles för självklart. Senare stod det där tomt, förbrukat och ingen visste riktigt vad eller ens om det kunde användas till något längre. Idag rivs det. Jag kan tänka att många drar en lättnadens suck över att detta fula monument äntligen jämnas med marken. Ett monument som då det skapades var fyllt av framtidstro och tillförsikt. Nu sedan länge uttjänt, gammalt, vars ambitioner och idéer var väsensskilda mot dagens nytänkande.

Maskinen betar av våning efter våning. Bakom bryter solljuset fram mer och mer. Jag bländas och kan inte längre se.

Sakta vänder jag mig om och ser en gång till emot det nya, framgångsrika där allt viktigt händer. Ser statyn utanför: en stor halvöppen snäcka. En så vacker bild för sökandet efter pärlorna i livet, i vardagen, tänker jag. Efter kunskap och visdom.

Jag störs av att snäckans skal tycks stöttas. Som om de bänts isär med våld och en stötta kilats in mellan skalen. Måste den vara öppen för allt? Måste den tvingas? Vore den inte förtjänt av en stunds vila – någon gång?

Så går jag långsamt därifrån.

© Inger Linnea Johansson