Noveller

Och snön föll

Annah Boman

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 03 februari 2012 09:00

Skriven av Annah Boman

Träffar: 144

Det var en dag med mörkblå himmel och röda löv, en dag med gömd sol och glömda sånger. Ingen vind blåste de sista löven av träden och ingen storm slet i hustaken. Luften var kylig, nästan bitande kall. Havet låg stilla och mörkt under den tyngda himmelen ovan. Små enstaka strömmar krusade då och då ytan. Klipporna var kalla, kala och ensamma vid den trötta höstens slut.

En dag som denna rörde sig ingen vindflöjel. Att vänta på vintern är att vänta på en lång tid av mörker, då det lilla ljus man får är guld värt och ett enda litet ljus i mörkret är som en varm sommardags strålande sol. Men en tid av mörker är även det en tid. Det finns alltid någon som iakttar och känner även den svagaste förändring i vädret, det finns alltid någon som ser bort mot horisonten och ser den annalkande stormen.

Det finns alltid någon som hör ljudet av klapprande regn innan regndropparna nått marken.

En så kylig höstdag som denna var det inte många människor ute. Det var en ensam bonde som vallade sina får över den lövprydda marken, det var en fiskare som just lade till vid bryggan och hävde upp dagens fångst till sin kamrat och det var en ensam pojke som satt på en grönmålad, smal trappa som ledde till gårdens dass. Han satt där, liten och mager som han var, med näsan i en stor bok.

Han förstod självklart ingenting av det som stod där, men bokstäverna var vackra och av bilderna som då och då dök upp bland all text kunde han få ut en del av handlingen. Bonden som just stängde grinden om sina får började gå upp emot huset, han såg bort mot trappan och utedasset. Sedan höjde han blicken mot taket och såg på vindflöjeln som stod där uppe. Den var stilla. Han såg på den en stund, suckade sedan djupt och gick in mot huset. Pojken på trappan såg efter honom, det verkade för en stund som om han tänkte springa efter honom, men sedan lutade han sig istället bakåt mot dörren och tittade ner i boken. På taket stod vindflöjeln och såg ut över det mörka havet, såg hur fiskaren och hans kamrat stegade upp mot huset.

De glada fiskeberättelserna klingade mellan husväggarna lång tid efter att dörren bakom dem stängts. Pojken såg även han på dem och försökte höra vad de sa, men det tycktes bara vara som ett sorl i hans öron. Kvällen kom fortare än vanligt den dagen. Redan klockan fyra var det alldeles skumt ute och inifrån huset syntes ljuset från flämtande stearinljus.

Pojken hade rest sig upp och gått ut på gårdsplanen, dimman som letade sig in från havet som en tyst, nattlig besökare gjorde kvällen ännu skummare och snart syntes knappt ljusen från huset. Plötsligt bröt ett ljud stillheten.