Krönikor

Nostalgi

Ethel Hedström

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad måndag, 17 januari 2011 16:00

Skriven av Ethel Hedström

Träffar: 395

Göteborg februari 1977

1970-talet. Ödmjuka och oerfarna inför livet. Unga.

Han bläddrade i Göteborgsposten.

– Men du... vi sticker på bio! Här är något intressant! Annie Hall av Woody Allen. Vad är klockan? Halv sju. Ja... men då hinner vi ju.

De rusade ut i hallen, slet åt sig jackorna, ut genom dörren, tog trapporna i tre långa kliv, in i bilen. Martin har egenhändigt uppfunna genvägar för att slippa trafikljus. Upp på trottoarer, rakt igenom fabrikstomter, in genom stora parkeringsplatser. De kom in på Palladium en minut över sju. Kastade sig frustande ner i biofåtöljen. Lisa fnittrade sig igenom hela filmen. Hon kände värmen i kroppen när det nittio minuter senare gick ut från biografen.

De gick på bio nästan varenda kväll. Cineaster kallades det visst. Ofta fem, sex gånger i veckan. Lisa och Martin hade hela tiden, alltid sett allt; The Deer Hunter, Rocky, Gudfadern, Hajen, för att inte tala om Taxi Driver. Fast allra bäst var nog The Deer Hunter, tyckte Lisa. Christofer Walken... Christofer Walken, vilken man! Spännande, farlig, oförutsägbar och intelligent.

Ett program på TV som hon oförhappandes råkade se. Var det 1978? Ja... det var det nog. Eller 1977 kanske. Det var en dokumentär om ett nytt engelskt popband. Dire Straits. För absolut första gången fick hon uppleva, höra och se dem. Hon trillade dit vid första tonen. Vilket sound. En uppkäftigt nydanande musikstil, samtidigt vackert med strålande briljant gitarrspel av Mark Knopfler. Hans lågmälda underbara sångröst. Down om the Waterline, Sultans of Swing. Och Eagles. Don Henley och Glenn Frey sjöng om Pink Champagne ochTequila Sunrise.

De bestämde sig för att sälja sin mellanblå Saab 96 V4 i maj 1978, fick sju tusen kronor. Sju hela tusenlappar. Martin la omsorgsfullt sedlarna i sin slitna plånbok i svinläder. Den sommaren tillbringade de många kvällar med att äta sig igenom Göteborgs alla finkrogar. De åt Filé Mignon Black & White, flamberad pepparbiff med rödvinssås eller Sjötunga Walewska. De rätade på ryggarna där de satt i ett av restaurang Whites intima bås. Lisa och Martin kände sig rika och världsvana. Tjusigheten flödade över dem, tyckte de.

Göteborg januari 2011

Fullständigt annorlunda men ändå så likt sig. Martin fanns inte längre kvar i Lisas liv. Inuti var hon fortfarande samma Lisa. Så kändes det. Hon hade vunnit en lång livserfarenhet och trodde att hon alltjämt var ödmjuk, nej... faktiskt mer ödmjuk än förr. Livet hade gett henne insikt om livets bräcklighet. Att verkligen leva varje dag hade blivit det allra viktigaste. Saker som betydde något och som grundlades i ungdomen fanns förstås kvar. Musik- och matintresset flödade ännu i hennes sinnen, nu precis som då.

Jag är mig förunderligt lik, tänkte Lisa, där hon satt i den bästa, men trådslitna röda läsfåtöljen och lyssnade på Dylan LeBlanc´s CD Paupers Field samtidigt som hon trummade takten med fingrarna. Hon reste sig upp och gick ut i köket för att brygga en stor mugg starkt kaffe med uppvärmd vispad mjölk. Lisa satte sig vid köksbordet, tittade ut på barnen som lekte på gården och njöt av stunden. Martin. Skulle hon ringa Martin? Lisa tog tag i mobilen, slog mobilnumret som hon fortfarande kom ihåg. Hade han samma kvar? Skulle han svara? Tre signaler gick fram.

– Ja... det är Martin?

© Ethetl Hedström