Kortprosa
Nästan Som En Riktig Familj
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad fredag, 12 september 2008 10:30
- Skriven av Ingbritt Wik
- Träffar: 926
Nästan Som En Riktig Familj
Ingress: Olga är ensam änka. Hon har mött många motgångar och tråkigheter. Hon tror sig knappt om att hitta rätt födelsedagspresenter till sina barnbarn. Trött och uppgiven försöker hon ta "nya tag".
Nej, den där dockan är alldeles för dyr, tänkte hon och vände sig om för att titta på brandbilar och polisbilar på montern mittemot. Där var det ju en, som kanske ... Nä, det skulle inte duga, för den var inte självgående. Snart var inte hon heller självgående, tänkte hon ironiskt och förde in en hårlock bakom örat och banade sig sakta väg mot utgången.
Så hiskligt hemskt detta med presenter var. Aldrig hittade man med lätthet det man ville ge barnbarnen. I varje fall inte till vettigt pris. Nej, förresten! Barnbarnen var det inte som hade så höga krav. Nej, då ... Det var föräldrarna!
– Om inte Rosie varit som hon varit, suckade Olga när hon kom ut på trottoaren med pengarna kvar i väskan.
Lika bra att jag inte köpte något, tänkte hon. Jag får ge dem en slant istället, fast ...
– Nä, det går inte, viskade hon mellan hopbitna tänderna.
Nej, nej, den summan skulle i så fall behöva vara jättestor för att den inte skulle se endera snål, liten eller futtig ut i föräldrarnas ögon, tänkte hon resignerat.
Men så kom hon att tänka på Cristian ... Den där unge änkemannen – den som hon träffat på nätet. Han hade två barn. En flicka på åtta år och en grabb på sex. Hon hade träffat dem några gånger. Verkligt fina och väluppfostrade barn, hade hon tyckt.
Hon hade mött Cristian på en singelsajt. Då var hon väl modern, åtminstone, tänkte hon med ett inre flin och en liten snusning i utandningen. Han var lika gammal som hennes tvillingpar, Henrik och Maria. De som numer bodde borta i USA.
De hade förresten blivit så förnäma av sig, så de ägnade knappt en tanke åt henne, Olga, längre och sällan fick hon en hälsning från dem. Det var inte ens varje jul som hon kunde ta upp ett hastigt nerskrivet julkort ur brevlådan. Hon hade försökt upprätthålla kontakten med alla medel, men om de inte ville veta av henne, då var det kanske lika bra att hon höll sig på sin kant, fast ledsamt var det givetvis. Förskräckligt ledsamt med andra ord. Många sömnlösa nätter hade det blivit just för den sakens skull. Hon kunde inte förlika sig med tanken ..., den där tanken på VARFÖR? Det där ordet varför dök ideligen upp i hennes tankar. VARFÖR, varför och åter varför hade det kunnat bli så där? Var hon inte nog högt skolad ...? Kunde det verkligen bero på det? Eller vad var det för fel hon hade begått? Hon rannsakade sig värre än vad vår Himmelske Fader skulle komma att göra den dagen hon skulle stå inför skranket.
Grabben, Henrik alltså, han hade blivit professor i kärnfysik och Maria var läkare. Båda hade barn, men Olga hade aldrig träffat deras barnbarn. Kanske tvillingarna med sina respektive familjer umgicks i så fina kretsar, så hon – deras mor – inte dög längre. Skämdes de för henne? Frågorna tornade alltid upp sig och blev som höga berg när hon började grubbla i de där banorna.
