Dikter

NÄR VÅREN KOM

Hans-Evert Renérius

Detaljer

Kategori: Dikter

Publicerad tisdag, 05 augusti 2008 13:00

Skriven av Hans-Evert Renérius

Träffar: 1075

NÄR VÅREN KOM 

(till minne av Olle)

När våren kom var dagarna räknade.

Blommor slog ut, solstrålar lekte;

de samlades över nyfött, doftande vårgräs.

Häckens vita små pärlor kom tidigt.

Den gröna tunnan tog tacksamt emot regnets droppar,

som strilade genom stupröret;

gröna kannor fylldes till brädden,

friskt vatten sögs ner i torr, mjuk jord.

Olle sågs som en fågel,

på hustaket, uppflugen,

med hammare och tätande plastremsor.

Solen bländade över ryggen,

när han metodiskt arbetade sig fram över

svårforcerade nockpannor.

Penseldragen över garagets blev många.

Den vita färgen lyste:

lådor, kartonger, verktyg

fann sin utvalda plats.

Golvlamminaten lades ut i rum och kök

med en snickares noggranna blick.

Väggar med tapetljusa blommor växte fram

under den nogsamma handens rörelse.

Under tiden laddades batterier:

gräsklipparens och gräskantsansarens.

Och när Olle sträckte ut sina armar över de vita

häckblommorna klipptes grönhäcken

i klart skurna franska linjer.

Tidigt om morgonen och i höstens vindar

tog han spänstiga steg över stig, äng och strand.

Han bar på Hammarby i sitt "idrottshjärta",

när matchdusterna trängde fram i nuet

och minnets historiska idrott kom på tal.

Hans kropps vandringar mötte havets blick,

där vågor sjöng under hans steg;

tankens plåga under snabb puls,

känslans lindring och distans.

Då fanns det tid och kraft.

Det fanns rum för kroppens muskler

och daglig vård av hem och hus.

Nu är tiden en annan.

Det jordiska ljuset har lagt sig till ro

över saknadens jord och sorgens hav.

Nu ligger Olles ansikte stilla.

Det är vänt mot fridens framtid.

Ett lätt leende sprids över läpparna;

som en strimma ljus genom rummet.

Hjärtats sista slag har domnat bort

över livshorisontens sköra tråd,

och andningens sista plåga,

har långsamt stannat upp.

Det är tid för våra avsked.

Det är tid för själens vingar,

att landa på himmelsstranden,

som för evigt kommer att hålla oss vid liv.

© Hans-Evert Renérius