Noveller

När kommer tomten?

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 17 december 2010 08:00

Skriven av Dan Andersson

Träffar: 561

Blåsten viner runt mitt ansikte medan jag steg för steg tar mig framåt i den djupa snön. Jag kisar genom snöstormen. Mörkret är kompakt framför mig. Under tomterocken är min kropp svettig av att pulsa fram. Den tunga säcken med julklappar som jag har slängd över axeln får min rygg att värka. Jag är andfådd.

En plötslig stormvind får mig att tappa balansen. Tomteluvan blåser nästan av och jag faller framlänges i snön. Mitt ansikte begravs i snö och jag får panik. Kan inte röra mig. Jag är tjock och klumpig i rocken, mina ben är trötta. Säcken med julklappar ligger på min rygg och trycker ned mig i snön.

Med ett vrål vräker jag mig åt sidan. Säcken faller av mig och jag kan andas igen. Jag sätter mig upp och tar ett par giriga andetag. Det piper i luftröret och det gör ont. Snön innanför rocken smälter och rinner längs min kropp.

Jag sitter ned och vilar ett tag, med snöstormen ylande runt mig. Bilen står parkerad längs landsvägen lite längre bort.  Jag undrar hur det kunde gå så här snett.

Jag hade parkerat när det var skymning. Säcken med julklappar och tomtedräkten låg i bakluckan och medan jag bytte om så blev det mörkt och vinden hårdnade. När jag klev ut på ängen blev jag överraskad av snödjupet och tappade lyktan. Jag hittade den inte i mörkret och blev orolig att jag inte skulle synas i mörkret utan den, men jag fortsatte ändå. Det var julafton och ungarna satt ju och väntade vid fönstret.

Jag reser mig på svaga ben och försöker orientera mig. Jag borde vara framme nu. Sträckan över ängen är bara ett par hundra meter. Jag borde se ljuset från fönstren. Har jag gått åt fel håll? En utmattad man vandrar runt i cirklar under en nattlig snöstorm, för evigt vilse. Tanken skrämmer mig. Detta kan vara farligt, jag börjar frysa allt mer. Ska jag vända om och gå tillbaka till bilen? 

Jag upptäcker snabbt att mina spår är igensopade av stormen. Jag fortsätter, måste röra på mig. Måste ta mig tillbaka till bilen. Eller till huset. Jag orkar inte bära juklappssäcken på ryggen längre, utan släpar den efter mig i snön. Det går mödosamt sakta och i det mörka snökaoset är det omöjligt att orientera sig. Min oro växer sig starkare.

Jag stannar. I krissituationer måste man tänka över sina möjligheter. Ansiktet börjar domna bort, kylan har letat sig in i vantarna och börjat plåga mina fingrar, svetten på min kropp har blivit kall och klibbig, jag har snö innanför stövlarna. Hur många minusgrader är det egentligen? Jag måste ta ett beslut.

Jag lägger julklappssäcken åt sidan. Ungarna kommer bli besvikna, men jag får hämta den imorgon när det ljusnat. Utan tyngden på ryggen fortsätter jag pulsa. Ängen är inte oändlig, förr eller senare måste jag komma fram till huset, vägen eller skogsbrynet. När jag gör det så har jag landmärken att gå efter. Då är det lugnt.