Kortprosa

När en blind leder en blind

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad tisdag, 05 februari 2008 09:54

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 1231

När en blind leder en blind

Det är svårt att dra sig till minnes hur allt var när man var liten. Åren går ju och glömskan försöker ju lägga ett gyllene skimmer över det mesta, så även i det här fallet, fast det viktigaste och värsta blir dock kvar åt mig att återberätta för mina efterkommande. Det får man väl kanske vara tacksam över.

Det var bara ett par år i ålder som skilde mig och min syster åt i ålder och det var jag som var två år äldre och borde ha vetat vad som gällde.

Blindbock var mycket roligt att leka när man inte kunde komma på vad man skulle fördriva tiden med. Vi var inte så gamla när denna episod utspelade sig, men vi visste vad vi gjorde och vad man fick göra. Det måste omtalas att vi var lantbrukarbarn och att det fanns både kossor, häst och får på gården.

När man leker blindbock ska en blunda. Det bör givetvis vara bocken som blundar. Den andra ska ledsaga den blinda bocken och denne får alltså inte blunda. För att leken ska bli roligare ska den som blundar tala om var den tror att den befinner sig. Det blir ju roligast om den som ledsagar kan förvilla den som blundar. Därför ska den som ledsagar gå i många svårgissade kringelkrokar.

Nu blev det dessvärre så att både jag och min syster blundade. Kanske var det roligare att vara Bock än ledsagare och då kanske frestaren var framme och lade ut försåt.

Rätt som det var försvann marken under oss. Hastigt fick vi upp ögonen, men alldeles på tok för sent. Vi hade tagit det stora klivet ner i gödselrännan. För de som inte är lantbrukare ska jag tala om hur det kunde se ut på en lantgård för sextio år sedan: Det var ännu inga regler för hur en gödselstack skulle se ut eller fungera. Alltså INGEN cementerad bottenplatta behövdes. På ren svenska och värmländska ska sägas att för att en dyngstack ska fungera, måste det finnas utlopp för det blöta...PINKET alltså... Förr fick det ledas ut genom en vanlig grävd ränna och försvinna i marken bort mot någon åker som låg lägre än själva dyngstacken.

Jag behöver inte be någon gissa vad vi systrar kände, tänkte eller sade. Slokörade begav vi oss till huset och bekände för vår mamma vad vi gjort. Det var nog tur att vår mor var som kärleken personifierad, tålig och mild.

Den här gången var nog den enda gången som vi blev lite straffade och det kan jag inte påstå var fel. Vår mor blev nog inte glad, det är lätt att förstå. Där stod hon mitt i sommaren på en lantgård med barn, djur och höskörd. Och hon skulle vara både maka, mor och husfru medan hon även innehade en dränsyssla. Gode Gud! Hur orkade människan? Dessutom ska tilläggas att gården låg långt från all ära och redlighet och saknade varje uns av moderniteter. När vår mor hade situationen klar för sig sa hon att vi fick tvätta våra strumpor själva. Vi fick varsitt tvättfat med vatten och någon slags rengöringsmedel, men jag minns nu inte vad.

Om vi ska gå in på materialet i strumporna så vet nog alla i min ålder att det var bomull i trikåstickning. Det där svarta LUDDET som finns i KOSKIT fastnar mycket effektivt i sådant strumpmaterial och det är helt omöjligt att få bort vid en handtvätt i ett tvättfat med en skvätt vatten och DOFTEN... ja, den...den blir nog kvar med all sannolikhet.

För att göra en lång historia kort, kan jag tala om vad jag tror idag om den där strumptvätten. Jag tror att det var vår mors uträkning, om vi fick pröva på att tvätta strumporna själva så skulle vi nog inte blunda i onödan fler gånger. Kanske det även var ett litet straff. Vad vet jag? Vår mor var en klok och rådig kvinna.

Vi fick varsitt tvättfat med vatten. I det fick vi lägga våra bomullsstrumpor som var indränkta i denna förnämliga goja. Vi fick hålla till ute på gårdsbacken.

Dessbättre fattar jag vid dessa år att vår mor givetvis tvättade våra strumpor på riktigt när vi inte såg det. Kanske sent på kvällen när allt annat på gården var gjort och jag och min syster sov och kanske inte ens drömde om denna hemska upplevelse.

© Ingbritt Wiik