Min tolkning av din dikt är en känsla. Jag får känslan av apati och likgiltighet, samt ett visst mått av vemod. Jag tycker det är intressant med mannen som beger sig ut på en eftermiddagsrun da och att samma stycke sedan övergår till en mer allmän förklaring om att en morgon blev det officiellt "människan är ingen eller ingenting".
Det blir som att börja från något litet och konkret och avsluta det med något abstrakt. Det gillar jag.

Är inte silhuetter svarta pga att man ser de i motljus? Svärtar de inte synen mer än färgar den?

Fin dikt.

Om en vätska stått oskyddad i ett öppet kärl kallas vätskan för nattstånden.And ra uttryck är fadd eller duven. Ordet härstammar från 1600-talet. Den nattståndne mannen är mitt spöke; den figur som alltid uppträder under mina mardrömmar eller då jag misslyckats med en text trots att jag gjorde mitt allra bästa. När jag väl fick förmågan kom jag tillbaka till mina kamrater i Uppsala och berättade kortfattat vad jag varit med om och då visade denne man inte på ett bra tag. Men varje gång som jag försöker tänja mig över mina gränser finns mannen där.

Det kommer en tid då enligt vetenskapen människan som varelse inte finns längre. En del vetenskapare skulle bli förvånade om vi ens existerar om tusen år. Men naturen finns kvar. Det kan också textkritiskt angripa konsten. En konstnär ville skämta med sina konstnärsvänner och lät en apa måla ett par tavlor. En del av kritikerna påstod att denne konstnären hade inspirerats av postmodernister na. En annan kritiker klagade över den felsyn han råkade ut för från tid till annan. Varje gång han såg exempelvis verktyg med blått skaft så tänkte han på en kanadenisk konstnärs
arbeten. I verkligheten hade verktygen skapats av en dator.