Kåserier
Nakenhopp på lasarett
- Detaljer
- Kategori: Kåserier
- Publicerad onsdag, 22 november 2006 09:40
- Skriven av Inka Östmark
- Träffar: 3408
Nakenhopp på lasarett
Attans, nu kissade jag på mig igen. Ibland kom det bara några droppar när jag nös eller hostade, andra gånger en hel matsked.
Jag hade drabbats av inkontinens.
Alla har sin egen lilla åkomma eller tillstånd man blivit förärad med, verkar det som. Som ett litet bonuspaket på julafton. Ge alla en liten defekt, så har vi något att tala om när konversationen lackat ut.
Jag har till och med begåvats med dubbla urinledare och urinrör och en massa urinvägsinfektioner. Det ni! Tack allra hjärtligast.
Nu var jag dock trött på antibiotikakurer och penicillin med namn som inte är vackra nog för mitt känsliga sinne. Jag ringde därför Farbror Doktorn för eventuell patentlösning för detta typiska kvinnosyndrom.
En vecka senare parkerar jag bilen framför vårt jättelika lasarett och promenerar in i lobbyn. Tretton och trettio skulle jag få träffa The Master of Urologi. Hur kommer det sig förresten att man väljer det yrket?
“Jaha, vilken inriktning har du valt då?”
Hjärnkirurgi, å du då?
“Urin och gynekologi, hehe.”
Snart satt jag i väntrummet och bläddrar i en förlegad Se & Hör som informerar sina läsare att lilla Fröken Carola La Diva vill ha flera barn i framtiden. Jaså, minsann, vad spännande.
“Inka Östmark”, säger en röst bakom mig.
”Det är ju jag”, säger jag och reser mig. Jag tar tag i sköterskans slappa och något svettiga utsträckta hand med ett fast grepp. Jag gillar inte lösa och mesiga hälsarhänder. Jag talar om, med mitt fasta grepp, att jag är rejäl. Jag vill nästan klämma åt hennes hand tills den blir blå och hon skriker. Då skulle hon få något att undra över.
Jag får komma in i ett patientrum där allehanda manicker står überalles och affischer om underlivets alla delar hänger på sin plats på de vita väggarna. Sköterskan ber mig sitta ner och vänta, så kommer doktorn alldeles strax. Min blick sveper runt i rummet och jag kollar om där finns något jag kan ta hem ifall jag skulle behöva agera akutsköterska. Vad rent här är. Nej, ingenting ser jag som jag vill ha. Jag skulle ändå inte våga.
”Jaha, och hur var det här då?” hörs en basröst med lite lätt vibrato.
Doktorn kliver in med bestämda steg och jag tittar upp. Han var gammal han. Jag går fram och tar i hand när det plötsligt hugger till av en vass smärta i min högra handflata.
”AJ!” skriker jag. Farbror Urolog upptäckte att han hade sin penna kvar i handen. ”Det var inte meningen”, sade han. ”Herregud, vilken idiot”, tänkte jag argt. Vad respektlöst. Hur kan man vara så dum att man hälsar på sin patient med en vass penna i handen?
Han frågade om jag var kissnödig, men det var jag inte, så han gav mig en plastmugg och bad mig dricka vatten.
”Du måste vara kissnödig om vi skall kunna undersöka dig”, sa han.
Jag drack och drack och drack och efter sisådär en kvart kände jag hur kissblåsan spände. Jag talade om att nu var det dags.
Doktorn bad mig klä av mig naken. Han gick mot dörren och talade om att han strax skulle vara tillbaka.
”Alla kläder?” frågade jag. ”Alla kläder”, svarade han. Spritt språngande gick jag runt i rummet och letade efter en sån där pappersrockliknande kostym att skyla mig med. Jag kikade i skåp och lådor men ingenstans kunde jag hitta någon. Jag frös. Jag visste inte om jag skulle stå eller sitta, bådadera kändes lika pinsamt. Jag satte mig och ställde min handväska i knäet för att gömma mina intimare delar. Där satt jag alltså, frusen och väldigt naken och mina tankar var inte lika kaxiga och självsäkra längre. Nu blev jag plötsligt den där utlämnade lilla flickan. Min sköld var borta och inte kan man väl fajtas utan rustning? Mina pattar hängde ner som två brevlådor och låg stilla på min mjuka isterbuk.
Kommentarer
RSS-flöde för kommentarer på denna post