Kortprosa

NÅGON HAR DRABBAT MIG

Yvonne Kristensson

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 07 mars 2011 14:00

Skriven av Yvonne Kristensson

Träffar: 305

När jag går och lägger mig i min säng på kvällen finns det någon där, vid min sida. En hand som söker min och fingrar som flätas in i mina i nattmörkret. En röst som frågar hur jag mår och hur min dag har varit. En röst som älskar och bryr sig om. När jag vaknar på morgonen finns handen fortfarande kvar i min, mjuk och varm. Blå ögon är det första jag ser när jag möter min dag, blå ögon fulla av kärlek.

Jag är en älskad människa och jag hoppas att jag någonstans i mitt inre har förstånd att uppskatta detta unika som finns i min värld. Någon som ser på mig med kärleksfulla ögon. Någon som gör allt för att min vardag ska bli så behaglig som möjligt. Någon har tapetserat mitt hus med kärlek, målat med omsorg och inrett med förståelse.

En del människor påstår att det finns en människa för varje person här på jorden, att vi alla har en själsfrände som vi är menade att leva med. Kanske är det så, men det är långt ifrån alla som hittar sin andra halva. Kanske har vi många gånger för stora drömmar och fantasier som gör att vi missar de små ögonblicken. Alla de små guldkornen som bygger den stora guldmedaljen.

Att vattna och ge sin kärlek näring är något man kanske glömmer av när man levt många år tillsammans. Man går in i en annan tid där vardagen tar plats mitt i soffan mellan två människor som tidigare satt tätt tillsammans vid teven på kvällen och njöt av varandras närhet. Mannen, som förut kom hem med blommor till sin älskade och skämde bort henne med en lyxig parfym då och då, sitter nu i soffan i sina arbetskläder och dricker öl tills han somnar och överröstar teven med sitt snarkande. Kvinnan, som tidigare köpte sexiga underkläder och lagade romantiska middagar med brinnande stearinljus, har nu alltid sloggi-underkläder med hög midja och romantiken vissnar jämte makaronerna och köttbullarna. Var- dagen brer ut sig mer och mer och blir till ett ogräs som kväver kärleken.

Vi har en garderob i hallen och där bor vardagen tillsammans med dammsugaren. Ibland får vardagen komma ut och rasta sig, men vi ser noga till att den stängs in i garderoben igen när den tar för mycket plats. Vi ger kärleken växtnäring. Små ord av uppskattning, små gester av omtanke, en puss eller kram i en kort stund som andas närhet. Skratt och tårar som delas, en gemensam skattkammare där det vackra sparas och återupplevs tillsammans. Ögon som ser, öron som hör, en vilja att bära och dela varandras bördor.

Det finns så många måsten i vår värld och de ska alltid tränga sig före i kön. Jobb, familj, träning och aktiviteter, umgänge med släkt och vänner. Sist i kön kommer kärleken, tåligt väntande på sin tur. Kärleken som är kryddan i hela soppan, gnistan i elden, bränslet till motorn. Så klart att den måste ha näring för att orka!

Att få eller ha kärlek i sitt liv är något som borde vara självklart för alla människor. Så är det inte. Men man måste öppna ögonen och titta efter också hur livet ser ut. Har jag kärlek i mitt liv fast jag kanske inte ser det? Om jag inte har kärlek i mitt liv, kan jag kanske själv göra något för att få det? Alla människor har rätt till kärlek och borde få det. Som tur är kan man inte köpa kärlek för pengar och det är nog bra, annars hade pengarnas makt regerat över kärleken. Kärlek är en rikedom som inte kan köpas. Man kan så ett frö och har man tur så slår det rot och växer och frodas om det får näring. Det spelar ingen roll om det är hos fattig eller rik, svart eller vit eller hos gammal eller ung. Kärleken rotar sig där den trivs och de som drabbas är lyckligt lottade.

Jag är så lycklig och så tacksam över att jag är drabbad. Kärleken andas i mitt hus och får vandra fritt i mitt liv. Jag vaknar med någon och somnar med någon. Jag har någon att borsta tänderna tillsammans med och någon att gräla med. Jag har ögon som ser de små guldkornen och jag har öron som hör orden som sätter guldkant på tillvaron. Jag är lyckligt drabbad och kanske hör jag en dag till dem som samlat ihop till en hel guldmedalj.

Jag har någon som älskar mina skrattrynkor och gropen i hakan. Jag har någon som hör det jag inte säger. Jag har någon som läser mina tankar och förstår utan att fråga. Jag är på rätt väg och jag går inte ensam. Någon håller min hand. Soppan kokar, elden flammar och motorn spinner belåtet som en nöjd katt. Kärleken är med.

© Yvonne Kristensson