Noveller

Lennart Andersson

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 19 mars 2009 08:00

Skriven av Lennart Andersson

Träffar: 1116

Nadiren

Jag ligger här som vore jag död. Ingenting behöver jag vänta eller hoppas på längre och än mindre kan något betyda någonting utöver vad ett nollställt betraktande kan ge mig. Om min utveckling är snart berättad. Min gamle vän och trätobroder Hrim tog snart vid, där världen och människorna tog slut i fråga om kunskaper. Han lärde mig tidigt att stryka ut och behärska det fullbordande färgsvallet, som förbeställdes av ord på ett sådant sätt, så att även min variant av verkligheten fick och också än i dag får plats i tillvaron. Och därmed lärde han mig självklart att dölja omgivningen, då den stod i vägen för vad han ville visa för mig. Allt var inriktat på mig men intet gick genom mig. Naturligtvis dog han i fängelset. Längre än så kan man väl aldrig förvänta sig av ett samhälle.

Det har naturligtvis gått långt över tiden, för solen har en benägenhet att ha sin uppgång och nedgång även över mig och det finns något som heter ålderdom och död och det är väl bara att acceptera. Den märkliga historia som bär mina förtecken kunde ha berättats från vilken plats som helst i världen, eftersom tid och rum inte längre kan har någon mening för en sådan trotsig och trasig liten ensling som jag. Själva verkligheten blir därmed till en synnerligen elakartad vals för att inte säga en direkt osanning att berätta, eftersom mitt tillstånd inte egentligen aldrig har kunnat kläs i ord på vanligt sätt; det måste man till nöds erkänna. Visserligen hade min fysiska kropp ett hem men det som jag numera kallar jag borde ha varit en ovälkommen gäst. Hur skulle någon kunna föreställa sig att jag faktiskt hade någon som dolde mig för världen men i mina ögon fanns bara tomma speglingar, då jag blickade ut från hennes schalett!? Jag var bara sådan och lärde mig aldrig att uppleva fåglarna, träden eller livets in och utgångar et cetera för jag kan aldrig minnas att jag hörde eller kände av eller blev ett med deras vingslag, lövgrönska eller famntag, även om jag har varit och ännu är både tillfällig och långväga gäst i andras hamnar en stor del av mitt liv.

Ett mer artigt sätt att hantera omgivningen är att lära sig att leva och dö i den. Till att älska finns det inte längre tid. Men eftersom denna föreställning kunde då ge ifrån sig både uttryck av självbelåtenhet och fåvitsko, så är kanske dags, att vi skall skifta berättare till en mer omogen eller kanske rättare uttryckt nollställd sida av mig. Kanske har han rättare överblick än jag att förvälla tidsplogen över världen, som den tedde sig på den tiden. Dessutom att vara tredje person är mig inte särskilt främmande.

Jag P väntar som jag skall vid livets skiljeställen till dess jag är i fas med berättelsens många trådar. Precis som jag skall. Var tid har sin nivellering och den, som sticker ut på det sätt som J, nöjer sig omgivningen med att påstå att honom får man inget grepp om. Sedan skildrar man utsidan som om det vore något avslöjande och först därefter lägger man märke till det, som är vederbörandes storhet. Det var ord om J att ingen formligen kunde konsumera seendet som han och använda denna lägesenergi gentemot den jord som formligen föreföll rätta sig efter hans klackar för att skildra exempelvis solens olika upp- och nedgångar. Långt innan vi rödvinsvänner hade sovit ruset av oss, stod han på balkongen och gjorde sig oberoende av väderlek, sjukdom och andra mänskliga förvillelser enbart för att fotografera solens alla faser och använda dem i sin konst.

Vad som bör understrykas torde vara att myter alltid slås över någon och gör honom eller henne oberoende av allt som inte har med konst att göra och det sker oftast, innan han eller hon ens kommit till livets första vägskiljen. I vår värld betackade sig sinnevärlden tidigt från att ha någonting med oss att göra. Ingenting är mer skamligt för en fri konstnär än att erkänna att någon varit ens mentor och att man lever i hans eller hennes lösningar, men man kan till nöds gå med på att man beundrar en livsstil, som på det hela taget bekvämt kunde hantera att leva i en behaglig lögn och skenbart vara oberoende av en oförsonlig verklighet, där man inte har något annat val än att finna trygghet i själva utsattheten. J föreföll vara bosatt i båda världarna samtidigt utan att det påverkade honom nämnvärt.

Sedan vill man gärna möblera verkligheten med föraningar om att ett vi gick omkring på stadens gator och genast visste hur vi skulle utforma vad vi såg, även om det naturligtvis ter sig mer än löjligt i någon annans öron. Men vad jag vill komma fram till var, att vad som hände oss blev således likgiltigt i J: s värld men inte hur man skulle formulera det. Sedan smyger sig naturligt nog det erforderliga kaoset på. Vi tvekade aldrig inför utmaningen, men vi ställde oss allvarligt frågan efter en tid om det var nödvändigt att vara så här galen för att skulle kunna åstadkomma något resultat värt namnet. Men även J gick åtminstone skenbart in i väggen då och då beroende på kroppsliga svagheter men då skyllde han alltid på sådant vi till nöds kunde acceptera allt efter vars och ens personliga böjelser. Hos J krävdes det att han tvingades att befinna sig i konflikternas mitt och bortsåg från allt mänskligt. Hände en bilolycka i närheten av oss, var det konst värd att frottera sig med och han väjde inte för att fotografera de mest fasansfulla bilder och använda rester av dem som befunnit sig i bilen i sin konst, vilket gjorde honom fullkomligt avskydd i min bekantskapskrets.