Noveller

Mossgubben

Jens Daniel Burman

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad tisdag, 07 december 2010 16:00

Skriven av Jens Daniel Burman

Träffar: 482

Han reste sig ur myren och en ny värld bröt oväntat fram ur den djupa och ogenomträngliga tystnaden. Först morrande han dovt, därefter tog han i och vrålade fritt och skärande, blåste rent allt det igentäppta. Överallt rörde det sig. Vinden gjorde krumsprång genom grönskan. Och huvudet fylldes av vildmarkens mjuka sus.

Den första dagen var han mycket trött. Han stod böjd på myren i sin tunga mossbeväxta kropp. Kliade sig i de väldoftade hjortronbladen, starrgräset och bottenslammet och allt vad han var gjord av. Ruskade av sig insekterna och grodynglen. Och inuti svällde hans blöta hjärta.

Ibland lyfte han upp och luktade på händerna. Drog i sig varma dofter av myrtorv. Det var sommar och solen stod i zenit. När hans första kväll kom, sköt himlen gula strålar genom träden bortom myren. Lamslagen av dagens intryck lade han sig tyst och lyssnade till fåglarnas vingslag. Öppnade sina stora, glittrande ögon, nöjd att få vara en del av den värld som han var skapad i.

Den andra dagen tog han sina första stapplade steg. Fötterna sögs gång på gång fast i den tunga vätan. Ögonen var vakna och levande, blicken klar som glas. Han drog efter andan i den friska, blomsterdoftande luften. Morgonljuset vandrade in över myren som en brinnande ängel, insvept i slöjor av rök. Han fylldes av djup glädje och kunde inte önska sig något högre än att befinna sig i en värld med sådan gåtfull skönhet. Han rörde sig sakta. Stannade ibland för att hämta andan.

Djupt i ett vattenhål stod hans spegelbild kusligt stilla. Han böjde sig ner och rörde vid det svartblanka. Drog undan handen från vattenytan. Det rörde sig och föll undan, det sprack och blev mjukt. Det var hans sätt att le. Han ville fortsätta framåt men det var för varmt.

På den tredje dagen låg molnen sammanpressade som tjocka stenbumlingar över himlen. Grönskan svällde och regndropparna studsade omkring i det blöta. Han reste sig upp så det tyngsta rann av. Vinden tycktes blåsa rätt igenom, mot hans regnsköljda hjärta. Luften var klar och frisk och stegen gick lätt.

Framåt. Äntligen! Ett barnsligt lyckorus gjorde att han ville kasta sig fram. Han ingöts av mod och de ljumma, byiga vindarna slog upp vågor i starrgräset så det rasslade om fötterna. Kroppen blomstrade, växte och andades när han gick mot skogskanten. Han tog några riktiga älgkliv över de djupa sjunkhålen utan att falla eller vika av.

Sumpmarken gungade och bubblade och dofterna steg. Hans fotavtryck bildades och försvann. Ju närmare skogen desto hårdare packades marken under honom. Träden närmade sig och reste sig övermäktigt över hans huvud när han klev in i skogen.

Myror klättrade upp och ner längs björkstammarna. Han drog i sig alla varma dofter. Sög fukten ur kottar och strök sig mot träden som blev allt tätare.

Det blev kväll och skuggorna blev långa. Han fångade alla ljud, från det kraftfulla som fanns i vinden och vattnet som dånade i älven, till det minsta, det ohörbara, det levande som rörde sig, växte och förgrenade sig. Han förnam maskar som vred sig i mikrokosmos och sedan något annat utan namn, människoröster. Han ville själv höras så han skrek och lyssnade. Genom skogens brus svarade ett döende eko.

I nattens stormiga mörker letade han sig vidare tills han kom fram till ett stup. Kroppen stelnande till och han stod länge och såg ner mot en stad där miljoner lampor blinkade och rörde sig. Ögonen var som förtrollade. Darrande satte han sig ner på en sten. Stelheten och den övergripande tyngden var hans sätt att känna rädsla. Utan att veta varför reste han sig upp och fortsatte. Halvt snubblande, halvt springande gav han ifrån sig ett lyckoskrik medan han tågade nerför branterna mot den vakna staden som han så gärna ville till.

Stadens ljus tindrade. Ju närmare han kom ju mer tog han sig formen av en man. Marken blev hårdare och när fötterna stötte i den första trottoaren var han bara en vanlig naken och blodrispad man som föll ihop och blev liggande tills en nattvandrare kom förbi och petade till honom med foten. Han for upp som en galning och rusade vidare inåt ett industriområde. Platsen lystes upp av ett band av skorstenar som brann i häftiga bloss. Han fortsatte dubbelvikt och hostade tills han föll och tog sig upp på nytt och gömde sig i mörkret.