Kortprosa

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad onsdag, 25 mars 2009 08:05

Skriven av Sari Vettenranta

Träffar: 716

MÖRDANDE NOSTALGI

Han flyger med skölden på ryggen – delad i två. De röda vingarna blänker kraftfullt under den starka morgonsolen. Likt en jublande publik prasslar de gröna löven i äppelträden när han viner förbi med siktet inställt mot fönsterblecket.

Tre par svarta ben hissas ner, hänger som ankare i luften medan han gör sin landning. Liten kollision. Han fäller den vänstra vingen mot sin skålformade kropp. Tar sedan sats med det bakre benparet och springer med den högra vingen rest som ett spjut. Djävulskt uppsåt. Hans fötter klapprar mot metallen. Med hög fart slår han omkull henne på rygg. En knall smäller och följs av en rad ekon som klingar av i det solvärmda fönsterblecket. Ett triumferande skratt. En hjärtlös herre. Han tjuter åt sin överlägsenhet.

Hon slår ut sina benpar likt sylvassa nålar på en nåldyna. Svarta spetsar upp mot skyn. Förbannar honom högt. Bränner av kraftfulla sparkar i luften för att vinna tillbaka sin balans. Till slut står hon stadigt. Hon slår ut sina vingar som halvmåneformade rakblad. Illröda med två svarta prickar på varje. Lutar fram huvudet så känselspröten skjuter fram likt ett par tjurhorn. Lägger sin vikt på det högra bakbenet och kastar sig sedan fram för att klippa av sträckan till honom.

Han står paralyserad. All makt åt henne, för sekunden. Han brister ut i ett skratt med stänk av sarkasm. Hon kommer farandes och ögonblicket innan hon ska krocka med honom, slänger han fram sitt främre benpar och tar ett låsgrepp om hennes höjda framben. Hon blir bitsk, försöker bita hans spända händer. Han skrattar desto mer.

Deras skålformade kroppar bildar en sluten cirkel. De brottas och rullar runt som ett brinnande eldrött klot. Aggression i morgonsol. Han och hon.

Laura tar ut äppelpajen från ugnen och ställer den på ett ugnsgaller, vid fönstret för att svalna. ”Åh, nu är de där igen” säger hon berusad av somrig morgonidyll. ”Det är ett gott omen”.

Laura tittar på nyckelpigorna, som surrar runt på fönsterblecket. Hon brukar ha turen att se de där varje morgon. Det genuina kärleksparet, uppslukade av varandra, tänker hon och ler sidenmjukt. ”Det är ödet, jag ska vänta på Mílo. Det här är bara tillfälligt. Snart kommer han knacka på dörren och säga att han saknat mig. Äppelpajen kommer då vara klar till honom”.

”Är det inte dags att vakna upp snart? Vem väntar du på egentligen? Titta på pajen från igår som liknar den du gräddade i förrgår och den från dagen innan det. Orörd, torr och hård! En knaprig skorpa som skyfflas rakt ner i soporna för att han inte kom igår heller! Sluta ödsla tid på att baka pajer och förbereda hemmet för en man som inte kommer komma tillbaka! Du är som att tala till en vägg”. Rösten bryts ned av hysteriskt gråtande.

Laura himlar med ögonen. Ser ut genom fönstret och pekar på nyckelpigorna som snurrar ihop ”Ser du!? Där! Ödets mest tydliga tecken. Varje morgon ser jag de här vid köksfönstret. De håller fast vid varandra så kärleksfullt. Jag ser att de är ett par! Blir alldeles varm

inombords. Det måste betyda något att jag får se de här om morgnarna. Du ska få se, Mílo kommer tillbaka!” Ett kallt diaboliskt skratt tornar upp sig i köket. De blommiga gardinerna skulle ha vissnat om de varit levande.

”Se på dig själv, kvinna! Du är mer igengrodd än löken i säcken i skafferiet”. Det ondskefulla skrattet fortsätter att riva ner kökets behag. De ljust äppelgröna väggarna känns snabbt som en möglig psykmottagning. De röda rosorna på köksbordet skrumpnar ihop som sorgsna inälvor. Klockan på väggen tickar öronbedövande när sekundvisaren hugger sig fram i sin runda bana. ”Titta nu på detta”. En 30-årig kvinnohand halshugger en av rosorna på bordet. ”Älskar, älskar inte, älskar… älskar inte... Här har du ditt mest tydliga bevis. Han älskar inte dig! Fem år har gått sen du kastade dig efter hans ryggtavla när han stängde den nymålade grinden till tomten. Och se nu ut genom fönstret hur färgen på grinden håller på att rinna av och förtvina. Nu är det dags att bereda vägen till det nya livet”. Rösten talar vädjande.

Laura fäller tårar och söker sista ansträngningar att tala övertygande. Hon höjer sin vänstra armled i luften för att briljera med en armlänk Mílo gett henne när hon fyllde 30 år.

”Det här är länken till hans hjärta. När jag ser på det, då vet jag att han tänker på mig. Han behöver mig för att överleva. Han har inte kommit på det ännu, men han behöver mig. Jag väntar här när han blivit redo att komma hem. Pajen kommer också vänta. Mílo älskar äppelpaj”.

Laura ser upp med ögon fulla av tårar. Möter sin blick i spegeln som hänger på väggen på andra sidan av köksbordet. Bordet står med kortsidan mot väggen. Laura sitter vid den andra kortsidan.