Kortprosa

Mor Anna Köpte Smör

Ingbritt Wik

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 04 september 2008 10:00

Skriven av Ingbritt Wik

Träffar: 1105

Mor Anna Köpte Smör

Ingress: Det var på våren  1942. Den så kallade efterkrigstiden ,eller kristiden som många sa, som mor Anna köpte smör av en excentrisk urmakare. –Anna hade begåvats med många barn. Alla hade turligt nog varit friska, men den här yngsta tösen,var liten, blek och såg inte alls pigg ut. Mager var hon också. Därför gick Anna till "Kloka gumman Siri" och frågade hur hon skulle kunna få lite hull på flickan.

– Godagens, Siri, hälsade mor Anna och neg. Det är lillflickan min, som är spinkig som ett rö. Jag vet inte hur jag ska kunna få hull på henne! Har du något som kan stärka den här lillpigan?    

– Neej, det har jag nog inte. Om det inte är någon speciell krämpa eller åkomma hon lider av … För om du vet vad som felar tösen, har jag nog en hel del att välja på, men sådana diffusa saker som allmänt klen. Nä!  

– Jo, förresten, sa gumman och sken upp. Det är i så fall bättre att du går till urmakaren!  

– Vad ska jag där och göra? Hur skulle han kunna … Nä! protesterade Anna och tog ett och ett halvt steg baklänges och höjde båda händerna i en avvärjande gest.
 
– Jo, du, Anna. Lyssna! Hans hustru är knipslug må du tro. Jag har många gånger tänkt fråga henne om hon inte kunde slå sig ihop med mig, sa Siri och nickade. Hon såg riktigt finurlig ut.

 – Nu vet jag inte vad jag ska tro, sa mor Anna och såg aningen skeptisk ut, och drog sig lite försiktigt mot ytterdörren för att visa att hon inte var intresserad.   

– Du förstår att hans hustru botar både det ena och det andra, genom att kärna smör av mjölken från den där enda geten de har.   

– Smör … Messmör menar du? Nu såg Anna riktigt brydd ut. Hon höjde lite på sina buskiga ögonbryn, där under klädet som hon knutit om huvudet. Det lät ju nästan som ett skämt.   

– Det kan man väl kalla det för. Men det är inte det där vanliga smöret som handlaren har. Nej, ser du, detta är berikat, sa Siri, och såg liksom rakt in i Annas blick med sina ärliga grågröna ögon.

– Men med vad om jag får fråga? Jag är inget för en massa kemikalier i maten, fortfor Anna och såg gravalvarligt på gumman.   

– Urmakarens fru kan det här, sa Siri. Hon ger geten en massa speciella saker att äta och på så vis blir visst smöret berikat.   

– Vet du vad det är som berikar smöret då? Du förstår jag är lite rädd för sånt där.

– Visst vet jag vad det är! Hon ger Berta, som geten heter, en massa alger från Ishavet. Hon hämtar visst vid järnvägen har jag hört. Det kommer stora balar från Göteborg med tågtransport. Stationsgubbarna hjälper henne att lyfta upp de där tunga balarna på hennes skottkärra. Till och med självaste stinsen ger henne gärna ett handtag. Så bär det av hemåt med lasset. Hon är iväg till skogen också, där bryter Urmakarfrun grönt och grant tallris och enris, som Berta får gnaga i sig. En stor kalksten har geten i sin krubba. Saltstenen är selenberikad, förkunnade Siri vidare.   

– Det där låter inte för fett, sa Anna och skakade på huvudet.   
 
– Det är det inte meningen att det ska vara, heller. Det är så att om Berta får allt hon behöver och lite till. Det är visst det där ”lite till” som gör att smöret blir så annorlunda mot annat smör, berättade Siri.  
 
– Det låter sannerligen underligt, sa Anna och såg fortfarande aningen misstrogen ut.   

– Gå bort till urmakaren och prata med honom. Han vet ju bättre vad det är som frun hans håller på med.   

Siri klappade Anna uppmuntrande på axeln. Anna sträckte fram höger hand till hälsning, samtidigt som hon med den vänstra tog ett stadigt tag i den långa finkjolen, lyft upp den en liten bit och neg djupt och tackade för rådet. Hon gjorde som gumman Siri rått henne till. Begav sig till Excentriske Flink, som han kallades.

– Där fick hon veta att Berta var en frisk och synnerligen intelligent get.