Kortprosa

Mona Lisas leende

Ethel Hedström

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad måndag, 29 augusti 2011 10:00

Skriven av Ethel Hedström

Träffar: 251

Först nu urskiljer dem på riktigt. Farmor Elsas ögon. I många år har hennes stadiga ögon blickat ner på mig från fotot uppsatt på sovrumsväggen. Det svart/vita fotot är ofta det första jag får syn på när väckarklockan ringer på morgnarna. Så många gånger har jag svängt benen över sängkanten och samtidig kastat en hastig blick på farmor Elsa. Utan att ha reagerat nämnvärt. Den här gången spänner jag blicken hårt för att studera fotografiet ordentligt på nära håll.

Hennes ögonlock hänger en aning på snedden, skymmer en liten del av övre yttre ögat, vilket gör att intrycket blir en aning asiatiskt. Hon ler en smula, ungefär som Mona Lisa på den berömda tavlan. Trots det anar jag en smärta i hennes drag, ett allvar i blicken. Det svarta håret är hårt tillbakastruket, säkert långt och samlat i en knut i nacken, men det kan jag inte med säkerhet veta. Hennes ansikte är slätt, helt utan rynkor. Kunde de retuschera redan på den tiden? Jag ser att hon håller huvudet vänt, så att hon tittar på mig litet från sidan. Det är säkert fotografen som har sagt till henne, att inta den posen. Hon har en mörk omönstrad klänning på sig, den ljusa klänningskragen omringar sedesamt den smala halsen.

Jag har aldrig träffat min farmor. Hon dog i en hjärtsjukdom innan jag hann födas. Om min farmor Elsa hade levt idag, hade hjärtbesvären antagligen inte berövat henne livet så tidigt. Jag kan inte låta bli att bli lite arg över tanken på hur olika våra livsvillkor är, beroende på var och när vi råkar födas.

Jag önskar att jag hade fått möta min farmor i livet, jag saknar henne. Övertygelsen överväldigar mig, att vi är lika, farmor Elsa och jag. Hennes själ bor inom mig och ögonlockshänget har jag ärvt. Ingen annan. Inte min syster och inte min bror. Fram till denna tidpunkt i mitt liv har jag haft komplex för mina hängande ögonlock. Nu är jag bara glad att de slokar, precis likadant som på min farmor.

© Ethel Hedström