Kortprosa
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad onsdag, 02 december 2009 16:00
- Skriven av Ann-Sofie Lövqvist
- Träffar: 1003
Molnskugga
Far vinglade fram på cykeln längs den gropiga landsvägen med Gunhild sittandes på styret. De skulle långt idag, till en plats, där de bott för länge sedan, som Gunhild inte mindes. Far hade vänner där. De hette Hugo och Ida. Gunhild kom inte ihåg dem heller.
De var redan förbi Elmberga och Jonssons ställe. Ojämnheterna i vägen vibrerade genom cykeln och kittlade kroppen. Vinden var varm mot ansikte och armar, den gick över säden, som växte på båda sidor om vägen, krusade den blåskimrande rågen och rasslade i vetet. Gunhild anade fars leende bak i nacken, när han försökte se var han körde.
Landskapet förändrades och de kom till en skog, där granar skuggade vägen och det luktade kåda och multnande barr. Sedan öppnade sig landet igen och de befann sig på krönet till en lång, brant backe. Far stannade och lyfte ner Gunhild.
”Här får vi gå, annars kan det bli farligt.”
Till slut var de framme. Ida kom rusande genom trädgården och mötte dem i grinden.
”Välkommen, Johan! Så roligt att se dig! Nämen, är detta fostertösen, som är så stor?”
Hon lutade sig leende över Gunhild.
”Jodå, det är det”, sa far. ”Jag hörde att Månssons Gerda gått bort.”
Så pratade de en stund om Månssons Gerda, men Gunhild lyssnade inte. Det var någonting med det där ordet.
Fostertösen.
Hon förstod det inte, men det verkade betyda något. Det fanns något i det som kändes som när en molnskugga drog över ett fält. Plötsligt mattades alla färger och huden på armarna fick knottror, som skinnet på en plockad höna.
Det var dukat i bersån med kaffe och sockerskorpor. Gunhild gnagde på en skorpa och gnagde på ordet. Hon var inte bara en tös, utan också något annat. Far, Hugo och Ida pratade och skrattade. Det var gamla minnen och nyheter, berättelser om Månsson, någon som hette Lindahl, Gustavssons katt, som blivit ihjälkörd av en automobil, och magister Wärn, som varit inför domkapitlet i Lund efter att ha varit full under en lektion. Gunhild lyssnade och skrattade med. Skuggan drog bort.
Men så dök ordet upp igen, strax innan de skulle bege sig hemåt. Hugo sa det till far, ganska tyst, över hennes huvud:
”Ja, ni har då haft tur med fosterdottern. Det är en snäll och duktig tös.
”Ja, det är hon”, sa far. ”Och tur med vädret har vi också, nu när vi ska cykla hem.”
De vinglade iväg tillbaka. Gunhild var tyst, funderade över ordet. När de kom till backen hoppade de av cykeln och gick uppför, annars blev det för tungt för far. Uppe på krönet grenslade han åter cykeln och lyfte upp henne, men inte förrän de nådde skogens skugga vågade hon fråga honom:
”Far, varför kallade de mig ’fostertösen’?”
”Jaså, undrar du det?” sa far. ”Men det är inte alls konstigt att de sa så, förstår du. Alla barn fostras.”
Kommentarer
Annmarie
RSS-flöde för kommentarer på denna post