Krönikor
MOCAMBIQUE ToR
- Detaljer
- Kategori: Krönikor
- Publicerad torsdag, 23 september 2010 16:00
- Skriven av Lennart Björk
- Träffar: 434
UNDER ETT par månader sommaren 1988 har jag suttit åtskilliga timmar i ett tvåmotorigt flygplan av typen Piper Seneca II och från 3000 meters höjd tittat ner på Afrika, närmare bestämt Moçambique. Från Nampula i norr till huvudstaden Maputo i söder, från Beira i öst till det underbart vackra Chimoi uppe bland bergen på gränsen till Zimbabwe i väst.
JAG HAR anlänt till östkustens Quilimane knappt 500 år efter Vasco da Gama men tre månader före påven av Rom och jag har lyft från Xai-Xai mot en alldeles hänförande solnedgång! Jag har landat på ett "flygfält" som närmast kan betecknas som en inte alltför ojämn del av savannen med en träddunge som på ett effektivt sätt markerade "banans" slut och jag har kört jeep långt ut i bushen och jag har varit nära att bli biten av en flodhäst.
UNDER DESSA två intensiva månader har jag jobbat tillsammans med mocambikaner, portugiser, svenskar och norrmän, jag har upplevt många spännande situationer, jag har sett mycket vackert men också mycket elände, jag har förlorat en del av min "barnatro" och sist men inte minst - jag har klarat trafiken i Maputo! Jag har varit i Afrika!
DETTA MITT första möte med Afrika skulle under många år följas av flera. Men som vanligt blir det första mötet något speciellt just därför. När jag nu sitter här hemma i mitt ombonade skrivrum, ser grönskande, välskötta trädgårdar utanför fönstret, kan jag ändå lätt återkalla afrikakänslan. Det är bara att titta på något av allt det vackra träsnideri som mina afrikanska vänner skänkt mig som avskedsgåvor vid mina uppdrag. Se på det, låta fingertopparna glida över det välarbetade träet, blunda och förnimma sandelträets typiska doft eller känna ebenholtsträets tyngd och jag är med ens känslomässigt i Afrika - mitt Afrika!
FOLKREPUBLIKEN MOCAMBIQUE (tidigare Portugisiska Östafrika) blev självständigt år 1975 men ett förödande inbördeskrig från 1977 till fredsöverenskommelsen 1992, höll tillbaka landets utveckling. Moçambique, som är något längre än Sverige men med en yta som är nästan dubbelt så stor som Sveriges, har drygt 20 miljoner invånare. Längst i söder ligger huvudstaden Maputo och det officiella språket är portugisiska. Landet har bortåt 275 dialekter som oftast sinsemellan är mycket olika. Moçambique har sex grannländer, i söder ligger Swaziland och Sydafrika, i väst Zimbabwe, Zambia, Malawi och i norr Tanzania. Rakt österut, långt ut i Indiska Oceanen ligger Madagaskar.
MITT UPPDRAG i Moçambique var att genomföra en landsomfattande studie som skulle resultera i en plan för utbyggnad och modernisering av kraftindustrins telekommunikationer samt uppbyggnad av en underhållsorganisation med televerkstäder jämte utbildning av personal. Med en osedvanlig snabbhet - mindre än tre månader efter att jag lagt fram min "Final Report" - blev den internationella finansieringen klar och jag blev ansvarig för projektets förverkligande. På grund av gerillans dåtida aktiviteter, kvarvarande landminor och i allmänhet osäkra vägar, var inga landsvägstransporter möjliga utan allt måste ske luft- eller sjövägen. Därför blev det många flygtimmar tillsammans med min pilot Emilio. Flygandet skapade naturligtvis en besvärlig arbetssituation som ställde stora krav på planering och samordning och kostade såväl tid som pengar. Dessutom kunde personsäkerheten under vissa tider och inom vissa områden vara hotad och vi måste därför ständigt kolla med säkerhetsansvarig på ambassaden för att vara uppdaterade beträffande säkerhetsläget och se till att inte vara "på fel plats vid fel tidpunkt". Eftersom apartheid i Sydafrika stödde gerillaverksamheten var militären i Moçambique misstänksam mot alla vita. Att bli stoppad av soldater som med skjutklara Kalasjnikov pekade på mig vid identifieringskontroll var i början ganska obehagligt. Vid de tillfällen då vi inom "det säkra" närområdet kunde använda bil, parkerade vi ändå alltid så att vi snabbt kunde komma därifrån. Gerillan, som i huvudsak var tillbakaträngd till norra regionen, hade trots allt vissa aktiviteter i omgivningarna kring Maputo där vi hade vårt kontor. Omständliga arbetsförhållanden kan det tyckas och visst var det så, men jag vande mig - jag var ju i Afrika!
JAG TROR inte att den största risken där nere var att råka ut för tropiska sjukdomar, bli biten av en svart mamba (Afrikas i särklass farligaste giftorm) eller att bli attackerad av gerillan - nej, den största risken var nog trafiken i Maputo. Ty här rullade bilar i en sådan kondition att AB Svenskt Bilskrot skulle vägra att ta emot dem. Fungerande bromsar och belysning betraktades ofta som onödig lyx. Glödlampor var, som så mycket annat, en bristvara. Det viktigaste var att bilarna rullade och det gjorde de. Delvis beroende på att Maputo är en relativt kuperad stad med många och långa utförsbackar men också på det faktum att även en gammal motor i allmänhet har fyra cylindrar och alltid fungerade en eller annan av cylindrarna. Jag såg ofta lastbilar med flaket överfyllt av passagerare som klängde runt fordonet som då såg ut som en blåsvart druvklase. Bilvraket stånkade iväg med ett enormt rökmoln efter (eller före) sig beroende på vindriktningen! Vid kraftigare uppförsbackar sköt passagerarna på och hann precis klättra upp igen när ekipaget tog fart i den efterföljande nedförsbacken. Allt detta skedde under sång och skratt ty där nere, trots mycket elände och brist på det mesta, så saknades inte skrattet men däremot en organiserad kollektivtrafik.
VIDARE, bilarna hade alltid företräde. Det var bara att köra på så skötte fotgängarna resten. De planerade med stor skicklighet sitt skenbart impulsiva irrande mellan fordonen på ett suveränt sätt. Bara det inte kom någon tokig svensk och började med sådana tilltag som att sakta in eller kanske rent av stanna framför övergångsställen. Jag gjorde så de första dagarna men insåg så småningom att jag därmed störde fotgängarna i deras välplanerade irrande och utgjorde sålunda en klar trafikfara. Nej, man skulle köra med konstant hastighet oavsett skyltar och tecken. Då visste folk vad de hade att rätta sig efter och då gick det i allmänhet bra. Problem kunde dock uppstå i de få rödljuskorsningar som fanns, men allt fler bilister började inse fördelen med att stanna för rött - antalet förare som inte anammade detta utslag av "civilisation" blev med tiden automatiskt färre. Officiellt gäller vänstertrafik men man kör helst där det är skuggigt.
Kommentarer
Visst - det är något speciellt med Afrikakänslan - kanske något paleoantropologiskt?
Best rgds // Lennart
Annmarie:-):-)
Kram! ML
RSS-flöde för kommentarer på denna post