Kortprosa
Misshandelsblues
- Detaljer
- Kategori: Kortprosa
- Publicerad fredag, 07 mars 2008 09:16
- Skriven av Ingbritt Wik
- Träffar: 1782
Misshandelsblues
Jag stryker över ärren med varlig hand och blåser på såren som ännu inte är läkta. Tänker, minns och hoppas att tiden ska läka dem alla bara det gått lite mera tid. Tiden läker – visst gör den väl det?
Mina celler minns ditt knä i min mage. Smärtan och ångesten när du grep om min hals ... Nu är det slut! Dina händer var hårda och obarmhärtiga. Dina ögon var svarta som kol. Jag blev rädd. De var inte mörka av kärlek. Eller var det just det som de var?
– Förlåt! Det hade kunnat sluta illa!
Visst, jag förlåter, men glömmer inte. Var ligger skillnaden? Samlar på oförrätter, tänker, ångrar, och vill glömma att jag älskat dig. Hatar, gör jag det? Kan jag hata? Jag som inget är. Eller har jag blivit någon nu till sist. Jag vet inte vem jag ska fråga.
En ny dag gryr och vi börjar om. Hur länge ska det gå innan du åter brusar upp? Ingen vet, inte ens du själv. Långt mindre jag.
Det går snett. Blir tokigt och fel igen. Vems är felet? Jo, mitt givetvis. Det vet vi ju båda. Eller har jag fel?
Så kommer refrängen:
– Förlåt jag, menade inte vad jag sa! Jag ångrar mig. Det måste du ju förstå. Detta var sista gången.
– Tro mig på mina ord. Jag menar allvar nu.
– Vi börjar om! Snälla du, hör min bön! Stanna hos mig för du är min älskling. Visst är du väl det? Du måste förlåta, även denna gång. Utan dig är jag ingen, det vet du så väl.
Jag vill resa mig upp, låta dagen bli ny som ett nytt blad i en anteckningsbok. Gå vidare med pennan i högsta hugg. Låta dig bli min morgondag och mitt livs spegel. Tänk att få hoppas och se en gryning igen. Kanske få leva och glädjas och uppleva saker med dig. Leva den tid som är kvar utan hot och byta rädsla mot livsmod. Vill du det? Är du min morgondag, älskade vän?
© Ingbritt Wiik
Kommentarer
Ett gräsligt och svårt ämne.
Viktigt att belysa tycker jag.
RSS-flöde för kommentarer på denna post