Kortprosa

Mina grå bottiner

Detaljer

Kategori: Kortprosa

Publicerad torsdag, 20 september 2007 10:00

Skriven av Inger IMSE Segerstedt

Träffar: 2481

Mina grå bottiner

 

Den vintern bodde vi i en liten hyrd stuga. Huset gick under benämningen Torpet och hade ett högt utkikstorn på tomten. Vad detta var för ett torn har jag ingen aning om, men jag vet att vi inte fick vara där och leka. Alltså var det där vi var! Det var byggt i trä och längst upp var det en inglasad kur, fast dom där glasrutorna gick lätt sönder. Någon, som faktiskt kan ha varit min pappa, spikade för bräder så att vi inte skulle kunna ta oss upp för trapporna. Det innebar att det tog lite längre tid att komma sig upp. Egentligen vet jag inte varför vi skulle klättra dit upp för vi såg bara himlen långt borta om vi inte orkade klänga oss över kanten.

Våra små barnafingrar orkade inte hålla oss uppe särskilt länge så det var nog bara en massa onödigt klättrande egentligen. Gräver jag nog djupt i mitt barndomsminne så var tornet ca tjugofem meter högt så visst var föräldrarnas oro befogad.

Tillbaka till vintern, den då jag fick mina grå bottiner. Min älskade storasyster fick givetvis också grå bottiner. Vi fick alltid likadana kläder, man kunde nästan tro att vi var tvillingar. Dock inte enäggs. Min syster är ett år och tio månader äldre än jag.  Liten, nätt och söt. Fast jag var alltid väldigt duktig, sa mina fastrar i alla fall.

Vintern nittonhundrafemtiofem fick vi alltså grå bottiner. En vacker vinröd yllekappa som stacks lite utanpå fick vi också. Kronan på verket var en grå mössa i fuskpäls med en ståltråd i öronlapparna som jag förstås snabbt böjde sönder på ena sidan. Min mössa såg därför alltid lite ledsen ut. Det var en orsak till att jag inte såg lika söt ut antar jag.

Nu till dessa fantastiskt älskade bottiner. Alla som ägt sådana vet hur märkvärdigt det är. Våra var av kraftigt gummi till skillnad från mors pampuscher och pappas galoscher, som var av svart sladdrigt gummi. Dom kunde inte stå utan innehåll utan föll ihop som en oformlig massa när dom togs av med ett splasch-ljud.  Våra grå bottiner däremot såg likadana ut oavsett om dom användes eller ej. Prydligt stod dom där på skohyllan med sitt sidospänne. Den kraftigt räfflade sulan gjorde att dom inte var halkiga. Också det en skillnad mot dom vuxnas gummiskor.

Men min farfar försökte en gång ändra på det. Han var skomakare på fritiden så vi hade alltid nyputsade skor när vi for hem från farfars. Så här var det med hans halkfria galosch. I tanken hade han redan sökt patent och blivit stormrik innan han provat dess duglighet. Ett tunt lager med lim ströks på undersidan av galoschen som sedan ställdes ner på en sandbädd. När så det torkat ordentligt skröt han vitt och brett om sin uppfinning. Många var det som samlats för att skåda hans framfart på istäckta Hällgrens backen.

Våra bottiner hade egentligen bara en nackdel, dom var inte varma. Det gällde att ha en yllesocka på finskorna och sedan bottinerna. Nog minns jag att man ofta frös om fötterna när man åkte hem i PV:n efter finkalasen, men det var det värt!